Twisted Games

Kapitel tio

"Timmy stack!", väser hon och jag kan se hur tårarna träder fram i hennes ögon. Fan.

"Va? Vad snackar du om.", tar tag i hennes axlar och vill skaka henne till liv då hon ser ut som en hjärtekrossad zombie.

"Vi körde sanning eller kånka...", börjar hon men jag avbryter.

"Varför kör ni den jävla leken....", hon ger mig en 'det är inte läge nu' blick så jag biter mig i tungan för att stoppa mig själv.

"Fick frågan om jag var kär i honom men är full och vi har inte snackat om det och jag ville inte göra bort mig eller skrämma honom......", babblar hon på.

"Kom till saken.", väser jag otåligt.

"Jag sa nej och han fick flipp och rusade härifrån!!", nu stört bölar hon. Perfekt.

Ger henne en kram och klappar henne samtidigt tröstande på huvudet och mumlar att det kommer lösa sig.

"Har du ringt honom?", frågar jag. Hon blir arg och puttar bort mig från sig, försöker att inte ta det personligt.

"Klart jag har ringt honom. Typ trettio gånger, han tror säkert att jag är galen.", hon drar upp sina händer till vardera sida av ansiktet och trycker irriterat. Jag drar ner hennes händer och stryker tröstande mina fingrar mot dem.

"Åk hem till honom.", säger jag.

"Va?", hon kollar på mig som att jag bett henne mörda någon. Jag himlar med ögonen.

"Ja åk dit. Berätta hur du känner.", kvinnor kan också göra romantiska gester.

"Han kommer tro att jag är galen.", svarar hon och skakar på huvudet.

"Och?", säger jag, "Åk. Kämpa för han, vill han inte? Så är den jäveln inte värd dig ändå.", hon ger mig ett leende mellan tårarna.

"Jag älskar dig Nikki.", säger hon och slänger armarna om mig.

"Ja ja håll käften och gör som jag säger bara.", svarar jag och blir lite obekväm.

Jag återförenar mig själv med Felicia och vi fortsätter att dansa. Efter några timmar är jag slutkörd och bestämmer mig för att dra hem.

***

Jag trillar uppför trapporna och det tar ett par minuter för mig att lyckas fiska upp nycklarna som ligger i botten på min lilla handväska. Jag fnittrar högt för mig själv och finner den här situationen överdrivet komisk.

Nästa problem är att få in den jävla nyckeln i hålet, detta måste vara den svåraste utmaningen jag stått inför. Ett riktigt komplicerat pussel som bara världens smartaste vetenskapsmän kan lista ut.

Lyckas, efter för många minuter, pricka hålet och får upp dörren. Innan mina ben tar mig in hör jag höga skrik.

Min mage fryser till is och jag håller hårt om nycklarna i en form av tröst när mina ben, motvilligt, tar mig in i lägenheten. Försöker höra vad som sägs där inne men min dundrande puls hindrar min hörsel.

Min haka slår nästan i golvet när jag ser Dylan sitta över en man i kanske förtioårs åldern. Han slår mannen gång på gång i ansiktet och med varje smäll gör det mer och mer ont i min mage.