Twisted Games

Kapitel tjugofem

Jag gör mitt bästa för att släppa allt det som skett med Dylan. Vi har inte pratat sedan bråket eller tjafset eller vad fan man ska kalla det. Jag har gör mitt bästa för att inte ens kolla åt hans håll. I princip har jag försökt att behandla honom som luft men den där dragningskraften som dyker upp så fort han är i närheten gör det svårt.

Liz har förstått att vi inte är 'vänner' och tjatar som tur inte om att vi ska lösa det. Det glädjer mig att hon kan låtsas som ingenting då allt det här är så plågsamt.

En knackning på ytterdörren får mig att resa mig ur datastolen. Slår upp dörren och kollar frågande på den lilla blondinen som står där utanför. Är det ett av Dylans ligg?

"Hej?", säger jag spydigt och blir genast irriterad på hennes existens. Jag förstår ju att det inte är hennes fel att Dylan beter sig som han gör men jag kan inte hjälpa att se ner på henne.

"Är Dylan här?", frågar hon med en irriterande pipig röst och jag himlar med ögonen.

"Vem undrar?", svarar jag och känner mig på ret humör.

"Ehm Lisa.", svarar hon och sträcker fram handen men jag låter dem stelt hänga och hon vrider besvärat på sig.

"Den förra tjejen är fortfarande kvar.", börjar jag och tittar sorgset mot henne. "Ska jag be henne gå?", får en förfärad blick av Lisa.

"Ehm va? Eh jag...", stammar hon men Dylan förstör min lek när han hastigt slår upp dörren och får syn på oss. Han ger mig en varnande blick och det är första gången våra ögon möts på ett par dagar och jag känner hur hans blick fortfarande har den där jävla effekten på mig.

"Lisa skulle precis gå.", svarar jag och smäller igen dörren i hennes ansikte med ett nöjt leende på läpparna. Går lugnt förbi den chockade Dylan och slänger mig avslappnat i soffan, glad över att förstöra hans ligg.

Kan höra hur han rusar efter Lisa i trappan och jag känner irritationen växa inom mig. Är hon hans nya offer? Som ska stå ut med all hans drama? Är det så han känner sig hel, genom att få människor att falla för honom för att sedan leka med deras känslor? Usch.

"Nick!", ryter Dylan när han kommer innanför dörren med hårda kliv. Jag tar upp mobilen och låtsas vara upptagen. Han ställer sig framför mig men jag vägrar titta upp. Är inte intresserad av vad han har att säga faktiskt. "Vad fan var det där?", väser han och drar mobilen ur mina händer och slänger den i väggen med en hög smäll.

"Vad fan?!", skriker jag och rusar desperat efter mobilen men det är redan försent. Den är helt krossad med ett par hundra sprickor i skärmen. Mina fingrar försöker starta den men det är lönlöst.

"Vad är ditt problem?", säger jag hastigt och reser mig upp från golvet. Hans ögon fäster sig vid mina och jag kan se hans ilska brinna där inne.

"Mitt problem!", skriker han och skrattar läskigt, "Du kastade ut min gäst!", lägger han till som om mitt beteende är ofattbart.

"Ursäkta att jag förstörde ditt ligg men du kan inte slå sönder min mobil för det?!", säger jag och knyter ihop nävarna.

"Mitt ligg?", skriker han och skakar på huvudet. "Är du svartsjuk? Va det därför du betedde dig som en bitch mot henne?", han gör en gest mot dörren. Varför försvarar han henne? Hur nära har dem kommit varandra nu? Det var inte längesen han ville försöka något med mig och nu har han redan gått vidare, han är så sjuk. Så sjuk. Räcker det inte med en? Kan han inte bara hålla sig till den där jävla Jessica.

Ett leende formas på hans läppar vilket äcklar mig. Han njuter av tanken att detta sårar mig.

"En bitch? Du krossade precis min mobil vem är den riktiga bitchen här?", kontrar jag och pekar mot min söndriga mobil som ligger på golvet.

"Jag köper en ny.", svarar han och jag himlar med ögonen åt honom. Självklart ska rike mannen köpa mig en ny.

"Klart som fan att du ska.".

"Är du svartsjuk?", frågar han igen och tar ett steg närmare mig. Fan inte den här skiten igen. Jag kan stå emot. Jag klarar detta. Elektriciteten strömmar mellan oss och jag tar ett kliv mot honom utan att tänka mig för. Fan. Fel håll.

"Snälla Dylan smickra inte dig själv, jag skiter fullständigt i dig och dina ligg.", säger jag övertygande och hoppas att det låter lika självsäkert i hans öron.

"Mina ligg? Det där var en kollega!", säger han och gör ännu en gest mot dörren.

"En kollega?", skrattar jag. "Mitt i natten? Hur dum tror du att jag är?". Han har verkligen
underskattat min intelligens.

"Jag behöver inte förklarar mig för dig.", säger han istället vilket förvånar mig. "Du kan fortsätta att knulla mina bekanta. Om det får dig att sova gott om nätterna gullet.", och med det lämnar han mig kvar i tv rummet och går ut genom ytterdörren.

Hans ord lämnade en brinnande smärta i hjärtat. Vill inget hellre än att ta tillbaka det jag sagt om Sam. Men det är lönlöst, Dylan har hur många tjejer som helst. Om han och jag skulle bli något så skulle det bara vara vi, två personer. Är inte den som vill dela med mig. Så det är lönlöst. Han är för söndrig för en vanlig relation.

Det är dags att lägga fokus på mig själv och mitt välmående och sluta vara så destruktiv. Dylan var trubbel det visste jag första gången mina ögon mötte hans ändå valde jag att fortsätta underhålla vår sjuka dragningskraft. Varför? Jo för att jag tenderar att göra destruktiva saker mot mig själv om och om igen.

Hädan efter kommer jag att vara singel, me myself and I mot världen. Ingen James. Ingen Dylan. Nada.

Som tur var så flyttade Dylan tillbaka till Stockholm efter vårt bråk, så passande att hans jobb 'plötsligt' var färdigt här. Så han flyttade med henne, så gulligt.

Jag har umgåtts mycket med Felicia och Lennie som nu har blivit ett urgulligt kärlekspar. Vi kan prata om allt och det känns så skönt att kunna ventiler om honom med någon, då det inte riktigt funkar med Liz. Jag vill inte påverka deras förhållande negativt så hon får gärna hållas utanför all skit som pågått.

Dragningskraften har antagligen försvunnit då Dylan inte gjort några som helst försök med att kontakta mig eller förklara varför han lekt med mina 'känslor'. Det svider lite men det bevisar bara att min reaktion var det rätta. Det var rätt att putta ut honom från mitt liv trots att det lämnade ett stort tomrum i mitt hjärta. Det han kände för mig var inte äkta.