Twisted Games

Kapitel nitton

Dagarna flyger förbi snabbare än någonsin och jag har spenderat tiden med att tänka, ventilera och förstå.

James har ringt ett par gånger men har inte vågat eller orkat svara. Tankarna om hur vi möttes, föll, skapade ett liv tillsammans fladdrar förbi i min hjärna.

Att han spottade på mig har gett mig en helt ny bild av honom, en farlig bild, vet inte om jag kan släppa det. Kommer jag någonsin se han på samma sett igen? Det känns som att den James jag kände har dött, och sorgen har satt upp ett tält för att stanna ett tag i mitt hjärta, han är inte den samme längre. Det är inte jag heller, är inte samma person här som när jag bodde där borta.

Tankarna går från de fina minnena snabbt över till de dåliga. Var allt bara en charad? Vi låtsades som att vi hade det bra när båda två förstod att det aldrig skulle hålla.

Jag går ut till vardagsrummet och får syn på en halvt drömmande Dylan som ligger utspritt i soffan med den där boken i händerna och en penna mellan läpparna i en fundersam gest.

Han är också ett problem jag valt att skjuta åt sidan... Är tacksam för att han inte hängt över mig utan gett mig andrum. Han gav mig dock ett erbjudande om att slå ner James som jag trevligt tackade nej till.

"Vad är det du skriver?", frågar jag och han stänger hastigt ihop boken som om han blivit påkommen med något och det i sin tur gör mig bara ännu mer nyfiken. "Dagbok?", retas jag och han ger mig ett litet flin.

"Något i den stilen.", svarar han samtidigt som han elegant sätter sig upp i soffan och rättar till sin kostym. Han lägger huvudet på sned som om han väntar på att jag ska säga något.

"Jag behöver något.", får jag ur mig. Han kisar misstänksamt med ögonen åt mig och en brinnande känsla flyger igenom min kropp för att sätta sig runt mitt hjärta.

"Vad behöver du gullet?", frågar han med ett retsamt flin som om han förstår hur han just fått mig att känna. När han kallar mig gullet är det som att hela jag fylls av elektricitet och jag älskar känslan.

"Jag vet inte. Någon som får en att sluta tänka. Ventilera kanske. Släppa verkligheten.", gör mitt bästa för att forma meningar men det verkar inte funka. Han har lyckats göra mig nervös och jag vill inte att han ska märka det.

"Byt om till bekvämliga kläder.", beordrar han och försvinner in i sitt rum utan att yttra vad han har i kikaren.

Jag ler lite åt hans bossiga sätt men väljer att vara en duktig flicka och lyssna på honom. Mina ben går snabbt in på rummet och jag känner en exalterad känsla kliva in i min kropp.

Han öppnar bildörren, till sin nu lagade Audi, åt mig och jag flinar lite åt hur han beter sig som en gentleman när jag vet att han är raka motsatsen. Dylan är en dålig ide det vet jag men jag tycks inte kunna hålla mig borta från honom.

***

"Vad gör vi här?", Dylan har parkerat bilen utanför ett stort garage. Ett leende befinner sig i det där perfekta ansiktet samtidigt som han snabbt springer ut för att öppna min dörr. Han håller fram handen för att hjälpa mig ut, ler tacksamt samtidigt som jag försöker ignorera värmen som genast sprids när han rör vid mig.

"Håll för ögonen.", säger han och ställer mig vid sidan om garaget. Brister ut i skratt, vill han överraska mig?

"Nej vad töntigt.", klagar jag när han drar upp mina händer för att täcka min syn. Han skrattar åt min negativitet kan höra hur han går bort från mig, försöker diskret tjuvkika.