Twisted Games

Kapitel fem

"Du har ringt.", säger jag som ett påstående när min mor äntligen svarar efter mitt femte försök med att nå henne. När mina ögon öppnades klockan elva hade jag redan nio missade samtal. Min mage knyter sig då jag undermedvetet vet vad det handlar om. Hon ringer bara mig när hon är i ett hmm, visst tillstånd.

"Hallåru hjärtat.", svamlar hon och fnittrar som en fjortonåring. Det finns inte ord nog att beskriva hur trött jag är på detta men det har tyvärr blivit en del av vardagen.

"Har du druckit?", frågar jag trots att svaret är uppenbart . Hon hade ändå klarat sig ett bra tag utan alkoholen men tenderar att falla tillbaka så lätt och ge upp allt vi kämpat för. Flera år av ett ständigt helvete på grund av en giftig vätska som hon inte kan motstå.

Problemet är egentligen inte att hon dricker utan vad hon säger när hon väl gör det. Hon blir en helt annan person, väldigt kall.

En blandning av sympati och ilska går igenom min kropp när jag håller mobilen hårt mot mitt öra. Hon har varit med om sin del av skit i livet, det vet jag, men kan hon inte bara släppa det och gå vidare? Hur jävla svårt ska det vara att säga hejdå till den där patetiska vinboxen som bara bringar med sig skit.

"Ett liten hehe..misstag har skett.", skämtar hon med en oerhört pipig röst som skär sig rakt in i öronen. En mängd minnen spelas upp i mitt huvud då hennes fylle röst lockar fram dem.

"Varför?", frågar jag och sätter mig ner i datorstolen och gör mitt bästa för att inte få ett utbrott.

Min tonår med hennes drickande var ett rent kaos, mitt beteende var ganska sjukt. Kunde sitta och skrika rakt ut i mitt rum med hopp om att skrämma iväg de äckliga fyllemännen hon tog hem varje kväll. Som dessutom gav mig sliskiga blickar så att jag behövde ha lås på min dörr.

De männen som hon värdesatte högre än mig. Tanken på att den vinboxen betyder mer för henne än jag gör fortfarande ont efter de här tjugo åren av samma skit från hennes håll. Jag borde ha vant mig. Borde klippa alla band med henne och bara låta henne drunkna i sina sorger. Men det är min mamma.

"Jag saknar dig.", svarar hon och skuldbelägger mig för sina dåliga val här i livet. Är pågrund av att jag flyttat nu som hon tvingas dricka. Väldigt logiskt.

Har blivit klandrad för hennes misstag hela livet i princip, hade det inte varit för mig hade hon varit en framgångsrik miljonär utan några som helst problem. Eller gift med en rättare sagt. Hennes dröm är att bli hollywood fru det har hon förklarat ett antal gånger. Besattheten av pengar hon aldrig kommer att ha äcklar mig, istället för att skaffa ett riktigt jobb, ta tag i sitt liv, så beter hon sig så här. Gråter över saker som inte går att förändra.

Hon fick mig som artonåring och jag krossade hennes planer samt drömmar. Förlåt mig men kunde inte riktigt styra över det. Använd skydd för fan.

"Ska du börja med din 'skylla allt på Nikki fest' så är jag inte intresserad.", svarar jag neutralt och försöker.

Försöker att inte skrika ut alla de orden jag känner för henne just nu.

Försöker att inte låta henne förstöra det jag har byggt upp.

"Nej nej nej,", sluddrar hon och fnittrar fortfarande som ett fån. Detta är ju kul i hennes värld. "ibland tänker jag bara på vilket liv jag kunde haft om det inte vore för dig.", hon tror seriöst att det där låter bättre. Men hon har väl supit bort alla sina hjärnceller så vem är jag att döma.