Twisted Games

Kapitel tjugonio

Med snabba steg har Linn snabbt placerat sig framför mig hon böjer sig ner för att vara inom mitt synfält. Hennes blick är en aning, galen? Som om hon tappat allt förstånd om hon nu ens besuttit det från början.

Med en snabb rörelse drar hon bort tejpen från min mun och jag kan inte hindra att skrika på grund av den svidande smärtan som nu placerats runt mina läppar.

"Vad är det som är så jävla perfekt med dig?", skriker hon så nära mitt ansikte att hennes saliv träffar mig. Mina ögon spärras upp, känner mig genast uttråkad i munnen.

"Ehh, jag...är inte...", försöker jag förklara men hon brister ut i ett kall hjärtat skratt istället.

"Linn.", jag hör Troys steg komma närmre, Linn snurrar hastigt om och möter han.

"Ska du också försvara henne nu?", väser hon och skakar frustrerat på huvudet samtidigt som hon går bort till de stora svarta väskorna.

Hennes fingrar greppar tag om dragkedjan och sliter hastigt upp den och inom en sekund håller hon i en brun bok. Dylans bok. Varför har hon den?

"Han blev 'kär' i någon jävla slampa han mötte på ica. Vad är det för jävla trams?", skriker hon mest för sig själv. Hennes händer slår upp boken. Hon bläddrar genom sidorna och skakar på huvudet för sig själv som om hon knappt kan tro på vad som står där. "Jag gjorde allt. Allt för honom. Älskade honom som ingen någonsin kommer att göra. Men han kastar bort mig för dig. En patetisk liten tjej som ska hitta sig själv.", hon smäller igen boken och går med bestämda steg mot mig. Troy ställer sig beskyddande framför mig vilket får mitt huvud att bli ännu mer kaotiskt.

"Lugna dig. Eller gå.", säger han lugnt och ger henne en varnande gest med händerna. Jag tittar upp mot henne samtidigt som jag försöker utnyttja situationen för att få loss mina händer. Är dem upptagna med att tjafsa så har jag min chans. Hennes blick är fokuserad på Troy.

"'Hon sa att hon skulle be mig att dra åt helvetet men ville inte riskera att finna mig där. Allt jag ville var att brista ut i skratt. Hon hade humor, tänkte kvickt, samtidigt som det var något mystiskt med henne. Vad skulle den oskyldiga tjejen möjligtvis ha gjort för att hamna i helvetet? Jag kunde inte stoppa mig själv ifrån att ta reda på det. Och som om det var ödet dök hon upp hos Lizette. Då visste jag, att det var meningen att våra vägar skulle korsas.'", mina ögon är uppspärrade och fokuset ligger nu fullt hos Linn. Har han verkligen skrivit det där? "Åh visste du inte? Att Dylan är en hopplös romantiker?", hon ger mig ett flin. "Detta är bara början gumman.", och med ett leende vänder hon blad.

"Är detta verkligen en nödvändighet?", Troy knyter armarna över bröstet men Linn väljer att ignorera honom.

"'Han spottade på henne. Förnedrade henne. Allt jag ville var att hitta den jäveln och lära honom en läxa om hur man behandlar kvinnor. Behandlar henne. Det var trots allt jag som kysste henne. Men hon skulle inte uppskatta det. Hon tenderar att lösa sina egna konflikter, för det är så stark hon är. Självständig, det imponerar mig.' Ändå ska du 'hitta dig själv'?", skrattar Linn. "Varför accepterar han att du är en bedragare men mig tål han inte?", frågar hon och jag rycker bara på axlarna.

Jag förstår inte riktigt varför Dylan skulle skriva sådant här om mig, han spelade ett spel med mig, det vet jag ju. Men detta är inte logiskt. Tyckte han att jag var stark, självständig, att jag inte behövde hjälp? Jag behöver honom nu, oavsett vad han gjort, jag behöver honom.

Han kan prata vett i henne, övertyga henne om att det här inte stämmer. "Han brukade bry sig om mig. Visste att jag hade honom lindad runt mitt ringfinger, men den här gången var det annorlunda. Han tog bort tatueringen och vägrade att träffa mig.", hon spänner blicken i mig, "Nu förstår jag varför.", diskret rör jag mina armar och kan känna hur tejpen börjar släppa lite halvt.