Twisted Games

Kapitel tjugoett

Jag öppnar dörren och kollar in i ett par gröna okända ögon. Mannen har på sig ett par mörka jeans och en matchande skjorta. Han har kortklippt svart hår och ett brett flin på läpparna.

"Kan jag hjälpa dig?", frågar jag efter att vi stått stilla och stirrat på varandra i vad som känns som en evighet.

Han harklar sig en aning. "Vem är du?", han lägger huvudet nyfiket på sned. Jag rynkar besvärat på näsan. Mina ögon fokuserar på tatueringarna som avslöjar sig vid kragen på hans skjorta.

"Vad vill du?", frågar jag med en hårdare ton. "Man går inte till folks dörrar och fråga vilka dem är.", lägger jag till. Irriterad över att ens behöva informera om detta.

"Jag är Sam.", svarar han kort med en mystisk blick.

"Ljuger du för mig nu Sam?", frågar jag då hans tonfall avslöjar honom en aning.

"Skulle aldrig falla mig in.", han blinkar med ena ögat åt mig.

"Okej jag är Samantha. Vad fan vill du?", han skrattar samtidigt som han skakar på huvudet.

"Nick stick.", Dylan har plötsligt dykt upp bakom mig. Tack. Han avslöjade precis min perfekta lögn om namnet. Hans kyliga tonfall irriterar mig något enormt. Vem tror han att han är?

"Vi skulle precis gå.", Sam sträcker fram en hand till mig och jag blickar den misstänksamt. 

"Helvete heller.", säger Dylan och jag orkar ärligt talat inte.

"Varför inte?", säger jag och tar Sams hand. Vad är det värsta som kan hända? Ett brett leende sprids över Sams ansikte och han ger Dylan en kaxig blick. Orkar inte ens bry mig om deras löjliga tävling.

Det är ingenting mellan mig och Dylan. Jag kan göra vad jag vill när jag vill med vem jag vill.

Innan jag hinner lämna lägenheten har Dylan lyckats dra ifrån mig från Sam och lyft upp mig över axeln.

"Släpp ner mig!", skriker jag och dunkar honom i ryggen. Vad fan håller han på med?

"Sluta trotsa mig gullet.", han skrattar vilket får mig att bli ännu argare. "Du vet vad det gör med mig.", jag tänker tillbaka till dagen vi åkt motorcykel och hans hot.

"Det gör så att du vill knulla mig.", stönar jag argt samtidigt som han slänger ner mig på sängen.

Han hukar sig och lägger händerna mot mina knän och jag ryser till av beröringen. Har saknat hans händer mot min kropp. Hans ena hand glider upp till min kind och drar sakta med fingrarna över huden.

"Det gör så att jag faller för dig.", men det
reser han sig upp och lämnar rummet.

Sa han precis det där? Att han faller? Vad är det för fel på honom? Och varför ska han rusa iväg efter att han yttrar sådan ord? Hur ska jag ens tolka det?

***.

Liz har lyckats övertala mig om att hänga med på en välgörenhets gala ikväll, har aldrig varit med om något liknande så kunde inte förmå mig att tacka nej.

"Du får ha på dig den här.", säger Liz samtidigt som hon drar fram en aftonklänning från sin garderob. Mina ögon glider över den otroligt vackra klänningen, den har en ljusrosa färg och är dekorerad med glittrande kristaller.

"Wow, vart har du hittat den här?", frågar jag när hon lägger den försiktigt över mina utsträckta armar den sticker till lite mot huden på grund av kristallerna. Hon ger mig en liten besvärad blick innan hon svarar.