Twisted Games

Kapitel tretton

"Ska du med?", frågar Dylan när vi precis kommit innanför dörren. Klockan är redan halv tre.

Mina ögonlock börjar ge vika. Varför skulle vi gå upp för de här trapporna om vi skulle vända med en gång? Bränt onödigt mycket kalorier nu.

"Vart då?", får jag ur mig med min skrovliga röst. Han ger mig ett mystiskt leende.

"En promenad.", egentligen vill jag bara lägga mig men detta kan bli intressant. En del av mig hatade Dylan men en annan ville lära känna honom.

"Vart ska vi?", frågar jag medan vi traskar ner för gatan i bostads området. Mina ben försöker hålla upp i Dylans hastiga tempo men min kropp är för svag och sömnig.

"Ingen speciell stans.", svarar han undvikande. Min blick inspekterar han ansikte som tittar upp mot den mörka himlen. Han ser så avslappnad ut men ändå lite stelt reserverad.

"Du går som om du håller på att missa bussen.", klagar jag med ett stön.

"Ehh ursäkta.", svarar han.

"Ursäkta? Har du feber eller?", skrattar jag.

"Vill bara inte säga fel saker.", svarar han och ryker lite på axlarna. Dylan drar ner tempot till min fart.

Vi slår oss ner vid en bänk med utsikt över vägen som nu börjar trafikeras med bilar, vi pratar om lite allt möjligt.

Dylan lägger inte allt för spydiga kommentarer och det känns nästan behagligt att vara i hans närhet.

Han berättar att han bott i en liten by tills han var fjorton men att hans föräldrar sedan skilt sig på grund av att hans mamma varit otrogen ett flertal gånger. Han informerar om att Liz är hans halvsyster och resultatet av en av hans mammas affärer.

"Berätta om Linn.", säger jag efter en stunds tystad. Kan lik väl försöka nu när han ändå verkar på hugget av att dela med sig för mig.

"Hon var mitt allt. Jag föll snabbt och hårt för den där tjejen.", hans fingrar pillar på kanten av bänken, "Efter ett år så erkände hon för första gången att hon bedragit mig och det var starten av en våg med negativitet som aldrig tog slut.", han suckar lite, "Jag hämnades, hon hämnades, så fortsatte det. Tills det blev för mycket.", han slutar prata och jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

"Vad var droppen?", frågar jag tillslut.

"Hon låg med min barndoms vän.", svarar han nästan livlöst. "Men det komiska är att det var hon som lämnade mig.", jag ger han en skeptisk blick, "Hon ville vara med honom istället.". Aj.

"Förlåt men,", säger jag och kollar allvarligt på honom, "hon verkar vara en bitch.", ett leende syns på hans läppar vilket glädjer mig.

"Varför var Linn otrogen mot dig?", struntar i att jag kanske lägger mig i för mycket.

"Hon sa att jag gav henne för mycket kärlek.", han gör en paus, "Det kvävde henne typ.".

"Varför kysste du mig?", frågar han och spärrar in blicken i mig och jag sväljer hårt. Blir lite chockad över hur snabbt ämnet byttes.

"Jag har tänkt mycket på det.", svarar jag och håller vår ögonkontakt. "Tror det är lust, någon märklig attraktion bara.", han sliter genast bort sina ögon från mina som om det jag sagt sårat honom.

"Vad sa jag nu?", väser jag irriterat och skakar på huvudet.

"Inget.", mumlar han. Jag har svårt att tro honom men väljer att inte tjata.

Han frågar mig om min uppväxt, berättar en barnvänlig kort version, lämnar ute allt det negativa. Är inte direkt den öppna personen som han tycks vara.