Twisted Games

Kapitel tolv

"Ska du ha mat?", skriker Liz utanför min dörr. Funderar en kort stund innan jag går ut. Aptiten är som bortblåst egentligen men även söndriga själar behöver föda.

"Visst.", svarar jag och får ett brett leende av henne som belöning. Liz drar entusiastiskt tag i min arm och drar med mig till köket.

Min kropp förvandlas till en staty när jag ser att Dylan sitter mitt emot Timmy vid köksbordet. En del av mig hade försökt förtränga det faktum att vi faktiskt bor med varandra. Fan.

Liz ser min reaktion och skakar irriterat på sitt huvud mot mig, men hon vet inte. Hon vet inte vad som har skett. Kanske på grund av att all tid spenderas med Timmy vilket leder till att jag lämnas själv med den där Dylan.

Mina ögon tittar nyfiket mot Jessica som sitter bredvid Dylan. Lekarna fortsätter antar jag. Gjorde han så här för att jag sa att vi bara delat en kyss? Ville han att det skulle vara mer eller är detta bara en del av hans sjuka spel?

"Hej.", får jag ur mig och ger henne en nyfiken blick. Hon ger mig ett kattliknande leende samtidigt som hon börjar klänga med sina armar på Dylan. Patetisk. Han vrider sig besvärat och möter min blick.

"Hej hej Nicole.", säger hon och jag försöker hålla inne ett skratt. Hon flätar samman fingrarna med Dylans som verkar stelna till av hennes beröring.

"Jasmine var det va?", ler mot henne, "Hur har du haft det?", Timmy börjar skratta medan Liz skakar irriterat på huvudet och försöker ignorera vårt töntiga hälsande.

Jessica verkar inte finna min kommentar rolig utan himlar med ögonen och börjar viska med Dylan istället. Han har blicken fäst vid mig och allt jag vill är att be honom skaffa en teve men lyckas kontrollera mig.

"Vi sticker till affären du kan stanna här med Dylan.", säger Liz efter den plågsamma middagen tagit slut. Hon ger mig en 'red ut den här skiten nu tack blick' och innan jag hinner protestera är jag ensam med Dylan i lägenheten. Ugh.

Han sitter i soffan och jag bestämmer mig för att ge det ett försök, vad är det värsta som
kan hända.

"Vad fan vad det där?", har inte insett hur arg jag faktiskt är förens hans cool lugna ansikte väcker ilskan. Han har dragit in mig i något svartsjuke drama och verkar inte ens besvärad över det hela.

"Vad är ditt problem Nick?", muttrar han. Dylans fokus ligger på fjärrkontrollen och han försöker ignorera mig. Vilken jävel.

"Ahh fan sorry glömde bort att du var en idiot.", säger jag och sliter fjärrkontrollen ur hans händer för att stänga av den förbannade teven, "Jag ska vara tydligare.", han har nu vänt blicken mot mig, "Varför försöker din flickvän göra mig svartsjuk?", frågar jag. "Har du berättat?", nästan viskar jag och ger honom en orolig blick.

"Funkade det?", frågar han. Ger honom en oförståelig blick. "Är du svartsjuk Nick?", han har ett sexigt flin liggandes på sina läppar som får mig att himla med ögonen.

"Ställde du seriöst den frågan nu Dylan?", skriker jag och håller på att tappa kontrollen, "Kan du vara seriös i två sekunder utan att lägga några dryga kommentarer. Kan du kanske ta in det faktum att det är mitt liv det handlar om, mitt liv som du försöker förvandla till en spelplan. Och jag är inte intresserad av att leka dina jävla lekar. Hitta någon annan tack", får pausa för att hämta andan efter min predikan. Dylan kliar sig över pannan som om han söker efter de rätta orden.

"Förstår mig inte riktigt på problemet Nick. Du ville inte ha mig, det gjorde du ganska tydligt klart för mig", han ler lite. "Men du förtjänar att veta en sak,", han ställer sig upp och går sakta mot mig.