Zaminoah

Kapitel 15

!"#¤%&/()=??=)(/&%¤#"!

Tisdag morgon. Jag satt halvvaken med en skål gröt framför mig. Jag var ensam vaken eftersom att både mamma och pappa hade redan stuckit till sina jobb och Erik drog sig i sängen. Jag kände verkligen inte för att åka till teatern idag, men ibland måste man göra saker fastän man inte känner för det. Jag gäspade och slevade i mig ännu en sked. Plötsligt pep min telefon till och det visade ett meddelande ifrån Aron.

Aron: lycka till idag gumman. Ha det bäst, och äg ut alla som vanligt nu

Jag log för mig själv. Han visste verkligen vad han skulle göra för att göra mig lycklig och på bättre humör. Men hur glad jag än var för att han skickade ett gulligt sms så kunde jag inte låta bli att stöna när jag såg ordet "gumman". Jag kan inte tänka på något annat än en gammal gumma när någon säger det och jag förstår helt enkelt inte grejen med det. Det är inte gulligt någonstans och vem kom på att kalla sin flickvän för det i första hand? Men, bara för att de var Aron så struntade jag i att han använde det dumma smeknamnet och så svarade jag ett tack och något mer tillbaka.

När jag kom fram till teatern så skulle vi precis börja med generalrepetitionen. Vi hade haft en dag ledigt nu, och vi hade inte show förrän på eftermiddagen, så vi tänkte att vi skulle hinna dra igenom en hel föreställning innan vi skulle köra på riktigt igen. När jag kom innanför dörrarna så knäppte jag upp min jacka och så styrde jag mina steg mot logerna. På vägen så passerade jag en massa folk som hälsade på mig och jag hälsade tillbaka. Jag kände mig verkligen som stjärnan i showen just då. Snart var jag framme vid min loge och jag tryckte ner handtaget och öppnade logen som jag delade med några andra tjejer, men till min förvåning så stod Noah där.

"Hej Noah" sa jag och fick direkt hans uppmärksamhet.

"Hej!" han lät uppriktigt glad över att se mig, vilket gjorde mig ännu gladare. "hur är läget?"

"strålande faktiskt" sa jag utan att överdriva någonstans. "själv?"

"Lite nervöst faktiskt" han stirrade i golvet och fick något seriöst i blicken.

"Men varför då? Du har ju klarat dig så bra innan" sa jag och blev lite förvånad faktiskt. Noah hade aldrig varit nervös innan. Han hade alltid gått upp på scen med en självsäker stil och allt hade alltid gått galant. Varför skulle han bli nervös nu?

"okej detta är ganska pinsamt men..." han flinade till för sig själv och gjorde en liten paus. "jag är dålig i magen och jag vet inte om jag kan va på scen ikväll".

Hoppsan.

Där kom sanningen fram. Men om Noah inte kunde vara på scen, vem skulle då vara det? Hade vi ens någon ersättare för Noah? Hade vi tänkt på det över huvudtaget? Paniken bubblade över och jag tror Noah märkte det ganska snabbt, för han försökte lugna mig så gott han kunde.

"Nej, men jag kommer fortfarande kunna göra min del, det är ingen fara." han log ett inte så övertygande leende och fortsatte prata. "eller, jag ser nu på generalrepetitionen hur det går och så får det bära eller brista sedan på föreställningen". Jag nickade och log mot honom. Det skulle lösa sig på något sätt.

"Har vi någon ersättare för dig annars?" jag satte mig ner på en stol och hällde upp ett glas med vatten från en bringare som stod där på bordet.

"Nej, jag tror inte det. Det är typ det enda vi inte har tänkt på när det gäller denna föreställningen och jag fattar inte riktigt hur vi kan ha missat det" jag halsade det sista som var kvar i glaset.

"Nej inte jag heller, tänk så hade någon av oss fått en dödlig sjukdom och inte hade kunnat va med, vad hade dom gjort då liksom?" jag ryckte på mina axlar och gjorde en förbryllande min.