Zaminoah

Kapitel 11

!"#¤%&/()=?=)(/&%¤#"!

     ”Åh vad duktig du var!” komplimangerna kom i floder efter föreställningen när jag träffade alla jag kände i publiken. Ellen, Lina och Sanna var framme först och överröste mig med berömmelse och gapade och frågade om kyssen verkligen var planerad.  Jag bara skakade diskret på huvudet och sedan så var jag tvungen att krama ännu fler så detaljerna fick vänta för deras del. Person efter person kom fram till mig och gav mig en kram och ett gott ord till mig eller bara en klapp på axeln och så gick de vidare till Noah. Ibland kom det fram folk som jag aldrig hade sett ens och gav mig några väl valda ord. Alla var så snälla. 

     Jag ville njuta av hela mitt hjärta. Jag ville verkligen vara där och bara kunna uppleva och känna in stunden till 100 %, men ska jag vara helt ärlig så kunde jag inte det. Jag kunde helt enkelt inte för det kändes som en del av mig var död. En del av mitt hjärta vissnade helt enkelt när jag såg Aron med den tjejen. Jag kunde helt enkelt inte förstå hur han kunde gå från tjej till tjej på det sättet och samtidigt verka så äkta.

     Men det är väl sådana killar är – det är mästare på att ljuga. Mästare på att få dig att vilja slå dem hårt med en sten i handen och mästare på att få dig att börja gråta. Vissa killar har ju det till och med som sitt "mission in life" känns det som.

    När kön på trevliga och snälla människor var slut så såg jag att Aron, Ellen, Lina och Sanna stod och pratade i en liten cirkel. Ellen var lika flummig som alltid, och hon skojade och alla skrattade. Till och med Aron hade ett fint litet leende på sina läppar. Han stod nonchalant lutad mot väggen och berättade något för tjejerna så att de började garva åter igen. Jag var på väg att gå fram till dem, men precis då så var det någon la en hand på min arm. Noah.

     ”Bra jobbat, du är sååå grym” han öppnade upp sina armar och jag omfamnade honom med en stor kram.

Okej, såhär är det : visst, tjejer är jättemysiga att krama, och de flesta tjejer är väldigt bra på att kramas – men jag tror vi alla vet att ingenting går upp mot en riktigt bra kram från en kille. En riktig tjejkram av en kille är något av det bästa du kan få. Inte bara en sådan en-arms-kram, inte en halv-sekunds-kram men faktiskt en när man verkligen menar det på något sätt. En kram som säger att: ”ja, du är viktig för mig” eller något liknande. Jag älskade kill-kramar.

     Och just där gav Noah mig en sådan kram. Min haka vilade på hans axel medan mina tår sträckte sig så att jag skulle nå upp. Noah var varm, inte svettigt varm (vilket man skulle kunna tro) utan bara varm och han luktade gott av parfym.

     ”tack för att du finns” viskade jag tyst så att bara han hörde. Han svarade inte utan bara släppte kramen och gav mig ett varmt leende.

     ”jag måste bara fråga en sak” sa han och det där lilla lekfulla leendet letade sig fram på hans läppar. Det var bara jag, Noah, Sanna, Ellen, Lina, Aron och några ljudkillar kvar på scenen nu. Resten av gänget var och plockade undan backstage.

     ”okej” sa jag skeptiskt för jag visste med stor säkerhet att det som han skulle fråga härnäst inte var något som skulle vara enkelt att svara på, vilket var helt baserat på hans busiga lilla ansiktsuttryck.

     ”Hur kom det sig att du ändrade dig i sista sekund?” med min IQ som är lika hög som en snigels sprinterfart så kopplade jag inte ihop 1 & 2 och var därför tvungen att ge honom en väldigt frågade min. ”jag alltså, då menar jag om kyssen. Hur kom det sig att du kysste mig när du var så bestämd att du inte ville det på övningen?”

     Jag har aldrig rodnat så mycket i hela mitt liv.

     För under de där 20 minuterna som gick mellan att jag faktiskt hade kysst en kille på scen framför 100 personer tills att han faktiskt frågade mig om det, så hade jag lyckats glömma bort att jag faktiskt hade pressade mina läppar mot hans.