Zaminoah

Kapitel 7

!"#¤%&/()=?'?=)(/&%¤#"!

   Fem veckor hade nu passerat och vi var så nära vår premiär att man jämt gick runt med fjärilar i magen och det pirrade till varje gång man tänkte musikalen, vilket i självfallet var väldigt ofta för min del. Jag gick dagarna i skolan och var med Lina, Ellen, Sanna och Aron och gjorde så gott jag kunde i mina studier, men samtidigt så var min tankegång alltid på något sätt i musikalen. Jag var alltid lite halvt borta på lektionerna och jag märkte ganska snart att även mina lärare hade upptäckt det. Det var många gånger som fingrar knäpptes framför mina ögon för att ”väcka” mig eller som jag blev utskälld för att jag inte gjorde mitt yttersta föra att hänga med på Annas lektion. Mina betyg hade också åkt en ganska snabb rutschkana ner mot bottnen på betygsskalan. Min mattelärare, Jonas, har varit nöjd med mig innan, men på den senaste tiden har den åsikten förändrats. När jag börjar hamna efter i boken, slutar lyssna på genomgångarna och hamnar 2 poäng över E på det senaste matteprovet när jag borde ha hamnat runt ett B så är det ju klart att ens mattelärare börjar oroa sig och undrar vad det är som händer. Men om min lärare reagerade mycket när han tog in mig på hans kontor och hade ett snack med mig som varade i 40 minuter så var det ännu värre med min mamma.

   ”Varför har du inte sagt detta förut?! Du har aldrig haft svårt medmatte innan! Ada, lyssna nu, det här är viktigt. Är det för den där pojken? Vad hette han nu igen… Noah? Är det hans fel?” jag satt i soffan med armarna oroligt om mig. Jag var verkligen inte van vid att få utskällning av mamma på det här viset, helt ärligt så är jag inte vad vid att få utskällning av mina föräldrar överhuvudtaget för de brukar alltid ge mig en chans att förklara innan de tror de värsta om mig. Men denna gången så hade jag inte lyckats förklara tillräckligt bra.

   ”Noah har ingenting med det här att göra” sa jag och himlade med ögonen samtidigt som mina kinder flammade upp.

   ”Varför har ditt ståtliga B rasat ner till ett E, och väldigt nära ett F då?” mamma lugnade ner sig lite, men jag kunde fortfarande se att hon hade smått panik över situationen. Jag har alltid varit ett A-barn nämligen. Kanske inte att jag har haft A i alla ämnen, usch nej (det är omöjligt i vårt betygssystem) men jag har alltid legat på halvan mellan C-A. Att jag nu har hamnat på ett E gör mamma lika upprörd som en annan hade blivit när hens barn har börjat röka.

   ”Jag vet inte, jag har väl svårt att koncentrera mig” sa jag och ryckte på axlarna. Jag försökte kasta problemet åt sidan, försökte att inte tänka på det så mycket egentligen, för allt jag visste just då var att om en vecka är det premiär här på vår hemteater och jag var mer än taggad.

   ”Ada, det här är ett riktigt problem, vi måste ta tag i det och lösa det. Problem är inget man bara springer ifrån. Vad ska du göra för att lösa problemet?” frågade hon mig och tittade mig dömande i ögonen. Jag tog ett djupt andetag och stirrade på mina fötter.

   ”Jag ser egentligen inte hur detta är ett problem. Jag har ett E mamma, det är ett godkänt. Det är inte precis som att jag ligger på underkänt och skolkar. Jag är fortfarande godkänt i kursen, och bara för att jag alltid har legat på ett B innan i matte så betyder det inte att jag kan sjunka till ett sämre betyg. Dessutom så är vårt betygssystem helt stört, så det är redan kört ändå” aldrig i hela mitt liv har jag någonsin varit så ärlig och sagt till min mamma hur jag verkligen tycker och tänker om saken. Så jag visste verkligen inte hur hon skulle reagera på vad jag sa. Jag har alltid varit hennes och pappas lilla flicka och jag har alltid hållit med om deras åsikter och bara käftat emot vid väldigt (väldigt) få tillfällen. Men för en gångs skull så använde jag en egenskap jag har ärvt av min bror, och jag tror inte mamma var riktigt beredd då det.