Zaminoah

Kapitel 25

!"#¤%&/()=?'?=)(/&%¤#"!

Jag och Erik låg i soffan och såg på ett avsnitt ur serien Vänner. Bästa komediserien som någonsin har skapats om du frågar mig. Vi hade en chipsskål emellan oss som vi plockade ur då och då. Jag sträckte fram handen mot den samtidigt som jag höll ögonen på TV:n när Joey ännu en gång drog raggningsrepliken "How you doin'?". Jag log för mig själv. Han hade alltid varit min favorit. När jag skulle ta chipsen så slog Erik undan min hand.

"Du har ätit jättemånga" jag höjde mina ögonbryn. Han hade ätit dubbelt så mycket som jag. "Vadå, spara lite åt oss andra" tillade han och tog hela skålen och satte den i famnen på sig själv.

"Har inte du något bättre för dig ändå än att sitta här?" han fnös högt.

"och vad skulle det vara?"

"Kanske träffa din flickvän..." sa jag lite mystiskt och det fick liv i honom minsann. Han vände sig så snabbt om att chipsen föll ur skålen och hans blick var genomborrande.

"Har du sagt något till mamma och pappa?" ville han veta direkt.

"Varför är det så hemligt?" plötsligt så blev jag väldigt intresserad. Varför var det en så stor grej att han hade skaffat flickvän? Han var ju över 20, det var väl inget stort alls? Han fick väl göra vad han ville, han som hade egen lägenhet och allt.

"Därför att det är det" han vände sig bort ifrån mig igen och fokuserade på tv:n efter att han hade ätit upp några chips som hade legat på golvet. Ibland var min bror riktigt vidrig.

"Erik" jag vädjade lite. "vi brukade berätta allt för varandra" jag sa det med en sorgsen ton i rösten, eftersom jag visste att han inte kunde ignorera mig då.

"Lägg dig inte i" sa han bara. Jag blev lite putt och lutade mig tillbaka i soffan. Precis då vibrerade min telefon. Sms ifrån Noah – igen.

"Varför låter din telefon så hemskt mycket nu hela tiden?" Han vände sig mot mig och sedan tillbaka mot tv:n. "Sjukt störigt"

"Därför att den gör det" sa jag och använde samma comeback som han hade använt mot mig.

"Är det någon som är kär i dig?" han gav sig inte.

"Ja" sa jag och suckade. Noah skickade till mig precis som han brukade, vilket innebar en massa roliga situationer, skämt med mera, men ända sedan jag såg honom röka så har jag tagit avstånd. Det var två dagar sedan och vi har inte träffats på dem två. Jag kände mig hemsk, och varje gång det plingade till i telefonen så fick jag lite ont i magen.

"Varför är det så hemskt dåligt?" frågade Erik när han granskade mig. Jag svarade inte, men gav honom en blick. "Kom igen Ada. Du hatade ju killar förr, varför svärmar de om dig nu?"

"Jag har aldrig hatat killar" försvarade jag mig själv. "Jag har bara inte kunnat hantera dem på något sätt"

"Ja precis, så varför är de så stor skillnad nu?" Erik visste vad han skulle göra för att få ur mig sanningen.

"Jag vet väl inte! Jag har väl gått till botten med problemet, jag började prata med en sedan så sket jag i om jag stammade, sedan så spelade jag mot en kille i musikalen och det gick bra..."

"Det är han som är kär i dig eller hur?" med en överlägsen blick så stoppade han in ett chips i munnen och höjde sitt högra ögonbryn. Såklart visste han det.

"Ja det kanske det är! Spelar det någon roll?!" sa jag frustrerad över att han fick ur mig sanningen när jag inte kunde få ur honom den.