Zaminoah

Kapitel 17

!"#¤%&/()=?'?=)(/&%¤#"!

Mitt huvud gjorde ont. Riktigt ont. En gäll röst som pratade om Barack Obama ylade någonstans långt bort. Det vänstra hörnet i min vänstra hjärnhalva dunkade febrilt. Jag kände en hård knöl i min rygg. Telefonen. Den låg under mig och skar in i min kropp på ett ofattbart obekvämt sätt. Usch.

Jag försökte öppna ena ögat för att få en liten bild av vart jag befann mig, men ögat var hopklistrat. Det kändes som att jag hade glömt att tvätta bort sminket och sedan somnat. Usch, det här var verkligen ingen bekväm ställning. Jag försökte sträcka mig mot min telefon som låg under mig, och när jag rörde på min arm så kände jag hur öm den var. Ungefär som att jag hade riktigt brutal träningsvärk i den. Jag kände under mig och när mina fingrar mötte telefonens skärm så försvann plötsligt mitt underlag. 

Det som jag hade legat så bekvämt på försvann och jag föll. Jag föll ca 1,5 meter med en riktigt stor, ond duns. Rösten som hade mumlat om USA:s regeringsform tystnade och några skrik hördes. Äntligen kunde jag öppna mina ögon. 

När jag kollade mig omkring så var jag ytterst chockad. Aldrig någonsin trodde jag, i hela mitt liv att jag skulle lyckas somna i skolan.

Jag skojar inte ens, när jag hade trillat ner från ett ganska högt vitt skåp så fann jag mig mitt inne på någons lektion med 27 vettskrämda elever plus en lärares förvånande ögon på mig. Jag, som knappt visste bättre än dom vad som precis hade hänt, försökte ställa mig upp, men märkte ganska snabbt hur snurrig jag var. 

"Vad händer?!" frågade deras lärare mig chockartat. "Vad gjorde du uppe på skåpet? Vad du där hela tiden?" jag tog mig för pannan och kände huvudvärken extra mycket.

"Jag är inte riktigt säker..." sa jag och tittade för första gången upp mot skåpet. Det var ganska högt ändå. Jag räckte mig mot närmaste stol för att få lite stöd så jag kunde stå upp, och sedan tog jag min telefon och gick mot utgången av klassrummet. 

Alla stirrade på mig, men helt ärligt så var det inte så mycket mer jag kunde göra. Jag ursäktade mig och sedan så stängde jag dörren efter mig. När jag hade kommit ut ur korridoren så var det folk där. Så med logisk tänkande kom jag fram till att det måste vara dag - skoldag till och med. Jag hittade snart en toalett och låste in mig där och när jag fick se mig själv i spegeln så ville jag börja gråta. Vad hade hänt egentligen???

Mitt hår var en enda stor röra, det lilla smink jag tog på mig varje morgon var utsmetat i hela ansiktet och jag hade stora påsar under ögonen. Jag såg så hemsk ut som jag kunde, och jag visade mig knappt så här hemma. Jag började med att tvätta mitt ansikte och mascaraklumparna på kinderna försvann i alla fall. Jag försökte få styr på mitt hår, men det var svårt utan kam eller borste. Mina fingrar försökte lösa det stora bullret som hade uppstått där och lyckades till viss del. När jag hade gjort så gott jag kunnat så gav jag mig själv ett lätt leende i spegeln och sen garvade jag åt mig själv för att jag ens trodde att jag kunde se någorlunda ut. Jaja, det var så gott som det hade kunde bli nu i alla fall. 

Jag gick ut ifrån toaletten och letade upp telefonen som jag hade lagt i fickan. Jag tryckte på hemknappen men - såklart - så var den död. Jag suckade åt mig själv för att jag inte hade laddare med mig, och gick ner för några trappor och hittade snart till våra skåp. Dessvärre såg det ut som att jag inte hade mina nycklar på mig så i vilket fall så kunde jag inte öppna mitt skåp. Jag kollade på klockan i korridoren och såg att klockan var halv nio. Så antagligen hade jag sovit en hel natt på det där skåpet. Inte så konstigt att jag känner mig smått stel i nacken då kanske?

"Ada?" Sanna och Lina kom mot mig och gav mig ett varsitt vagt leende.

"Hej! Åh ni anar inte hur glad jag är att se er" jag suckade "asså ni fattar inte hur förvirrad jag är, ni kommer aldrig att tro det men" jag började flina lite åt mig själv "jag tror jag har spenderat en hel natt på ett skåp" jag trodde de skulle bli chockade och skratta med mig, men inte. Oron började peppra på mitt hjärta och jag kände direkt att något inte riktigt stod rätt till.