Zaminoah

Kapitel 5

!"#¤%&/()=?=)(/&%¤#"!

   Längst inne i mig så visste jag att något inte stämde med Aron. Just hur han insisterade på att alltid vara med oss, hur han aldrig tröttnade på att jag jämt stammade och blev röd i ansiktet men också hur han aldrig tröttnade på mig. Som ni vet så har en kille aldrig någonsin engagerat sig mycket i mitt liv och för mig känns det bara väldigt underligt och misstänksamt när Aron faktiskt gjorde det. Jag var väldigt glad och tacksam att han gjorde det- såklart, men något med det stämde inte bara. Det kändes bara väldigt mysko och konstigt för alla killarna hade ju säkert pratat med honom och sagt att jag var helt dum i huvudet. Varför skulle han ändå envisas att vara med mig när det fanns så många andra roligare, bättre och lättare tjejer att hänga med? Det kändes som att jag aldrig skulle få svar på den frågan.

    Det var lunch och jag och mina flickor satte oss ner tillsammans med Aron vid ett bord. Lina och Sanna satt och småpratade om något medan jag, Ellen och Aron satt tysta och åt. Ellen hade tagit platsen bredvid mig och Aron platsen mittemot. Jag var helt uppslukad i min mat och jag satt och åt helt normalt, utan att tänka på vad som hände runt omkring mig. Jag var för hungrig för att kunna prata med någon ändå. Men när jag sedan kollar upp så ser jag att Aron och Ellen utbyter väldigt många dramatiska och engagerade blickar. Men genast när jag fick syn på dem så slutade de båda och låtsades som att inget hade hänt. Detta fick mig såklart att bli väldigt misstänksam.

   ”Vad har hänt?” frågade jag och tittade fram och tillbaka mellan båda och det verkade som att både Ellen och Aron var helt bestämda om att de skulle hålla något hemligt för mig. Men jag gav mig inte så lätt. ”Har jag något i ansiktet eller?” jag släppte mig gaffel och började febrilt borsta mig i ansiktet, i tro om att något satt fastkletat i mitt fula tryne.

   ”Det är inget på ditt ansikte, ta det lugnt” sa Aron med en fint leende. Han var en av de få personerna jag kände som hade ett sådant där perfekt leende. Hans tänder var inte särskilt vita eller raka, men de var någon slags bekantskap med hans leende. Det var något som sa mig att jag kunde lita på honom, men samtidigt så tyckte jag och att han verkade som en riktigt mystisk person som jag aldrig riktigt vet vart jag har honom. Jag tittade in i hans blåa ögon och allt jag såg var glädje i dem. Det var precis som att de inte dolde något i dem alls.

   ”Jo, Ellen säg vad det är” envisades jag medan jag inte kunde slita mina ögon från Arons. Lina och Sanna bredvid oss hade slutat prata och bytte sin uppmärksamhet ifrån varandra till oss istället.

   ”Vad händer?” frågade Lina och satte hakan i handen som hon stödde på bordet.

   ”Aron och Ellen döljer något ifrån mig” sa jag och tittade med oroliga ögon mellan dem båda.

   ”Vi döljer inte alls någonting.” sa Ellen bestämt men genomsynligt nog för att jag inte skulle tro på henne. Hon kan aldrig ljuga för mig.

   ”Varför alla lustiga blickar då?” sa jag och började smått peta i min mat igen. Jag var fortfarande lika hungrig som när jag kom in i matsalen. Min matspjälkning är bara lite för bra ibland.

   ”Vi bara hade roligt okej? Ingen big deal” sa Aron och schasade iväg ämnet. Jag utbytte några blickar med Lina och Sanna, men sedan valde vi att släppa det. De ville tydligen inte dela med sig och det var väl deras val.

   Vi var på väg mot vår sista lektion – svenska – när min telefon började vibrera. De enda som kontaktar mig på dagtid i skolan är i absolut värsta fall mamma om något allvarligt har hänt, så det var därför jag hoppade till när telefonen inte slutade vibrera heller, vilket betydde att – det ringde. Vem ville ha tag på mig nu? Jag la alla mina böcker ovanpå mitt skåp medan jag började kravla fram telefonen i mina trånga jeans. Jag blev så stressad av att jag skulle få upp telefonen så snabbt som möjligt, så det slutade med att den sköts upp ur fickan och landade på golvet. Jag plockade fort upp den och kunde då se vem det var som ringde. Numret var lika okänt för min telefon som för mig, så med nervös röst svarade jag.