Zaminoah

Kapitel 4

!"#¤%&/()=?=)(/&%¤#"!

Jag tror aldrig att jag har varit lika chockad, överraskad och förvånad på samma gång. Killen som jag hade träffat i slutet av ettan och som jag faktiskt hade lyckats prata med lite, satt några meter ifrån mig och han var redo att spela min pojkvän i vår musikal som vi ska jobba med hela hösten. Tre dagar i veckan. Hela höstlovet är det föreställningar. Jag bara känner hur min exaltation stiger. Var vänlig och observera sarkasmen i den sista meningen.

Det är inte det att jag är besviken att det var Noah som kom. Verkligen inte, han kommer säkerligen passa alldeles utmärkt som Danny, men jag hade ändå någonstans inom mig hoppats på att någon ny kille, någon som inte visste något om mig skulle hoppa in och göra mitt liv lite enklare. Jag hade önskat att få börja om på nytt och få en kille som inte hade några som helst tankar, värderingar eller minnen med mig. Men vad skulle jag göra åt saken? Fråga Sara att sparka ut honom för att jag har träffat killen en gång innan? Helt ärligt tror jag inte att hon kommer köpa det förslaget. Speciellt inte när vi har haft så svårt att hitta någon som kan spela den manliga huvudrollen.

"Ska vi börja köra? Noah, har du med dig ditt manus?" Sara ställde sig upp och riktade frågan mot killen som satt och kollade sina mentions på Twitter. "Noah?" upprepade hon och lyckades denna gången få hans uppmärksamhet.

"Va?" frågade han bara och kollade dumt omkring sig.

"Du har med ditt manus som jag gav dig igår väl?" Noah såg först förvirrad ut och sedan så letade han fram något skrynkligt i bakfickan.

"Jadå" svarade han bara innan vi kunde köra igång.

Det tog ett tag för Noah att fatta att han inte träffade mig för första gången den här gången. Först började vi med att ställa up alla grejer som vi behövde för den här repetitionsdagen och då var alla överallt och ingenstans medan Noah fortfarande bara satt med sin telefon. Jag suckade när jag såg honom, men sedan så gick jag för att hjälpa några tjejer att flytta ett stort bord.

"Okej, alla tjejer, ni kan följa med Jenny ut i danssalen medan jag stannar kvar här med Ada och Noah" Sara skickade ut de andra tjejerna och visade fram mig och Noah. Hon ställde oss bredvid varandra först och bara iakttog oss. Hon granskade oss noga, från topp till tå och hon såg väldigt fokuserad ut. Hon gick runt oss och ställde sig sedan på hennes ursprungspunkt -framför oss. Hennes bekymrade, veckade panna rätade snabbt ut sig och hon gav oss ett varmt leende. "det här kommer nog bli skitbra" sa hon innan hon bad oss att hälsa på varandra. Paniken steg inombords när jag förstod vilket pinsamt samtal jag skulle få genomgå om sådär ca 4,5 sekund. Noah vände sig mot mig och sträckte ut en slö hand. Jag vände mig mot honom och skakade hans hand.

"Noah" sa han vi fick för fösta gången ögonkontakt. Det var något med hans ögon. Det var inte bara att de var alldeles mörkbruna, till gränsen till svarta, men de gnistrade på ett speciellt sätt som jag aldrig hade sett hos någon annan förut.

"Ada" svarade jag och log ett forcerat leende mot honom. Jag kunde inte slita mina ögon från hans.

"Vänta lite, vart har jag sett dig innan?" jaså, så han kände faktiskt igen mig. "För vi har väl setts innan?" han gav mig en skeptisk blick innan han granskade mitt ansikte och letade längst bak i hjärnan för att komma på vart han hade sett mig.

"Ja, vi har träffats" svarade jag och inte förrän nu så släppte vi varandras händer. Han tittade på mig lite mer med ett litet flin på hans läppar innan han gav upp.

"Okej, vart har jag sett dig? Jag menar, jag vet att vi har träffats, för jag känner igen dig och du sa att vi hade träffats, men vart?" han väntade på mitt svar och jag kände hur mina händer började darra. Den röda färgen spred sig från min bröstkorg, upp mot halsen och sedan upp till kinderna. Jag var väl medveten om att hela jag var röd och jag tog ett djupt andetag innan jag svarade.

"D-du var hemma h-hos mig" jag slöt ögonen och tog ännu ett djupt andetag. När jag öppnade mina ögonen så stirrade han bara på mig. Han koncentrerade sig för en sista gång och sedan så såg det ut som att allt lossnade i hans huvud; han hade äntligen kommit på vart han hade sett mig innan.

"Ja juste! Det var du som var så grym på flappy bird" sa han och log mot mig. Jag kunde inget annat än att le tillbaka. Snart så vände sig Sara mot oss igen och bad oss att göra några tillitsövningar.

Det var en annan fesen morgon. Jag slumrade till på tåget, lagom trött och ängslig efter gårdagen. Visst, det hade varit en bra dag och jag hade gjort många framsteg, speciellt med Noah, men jag hade gärna haft en liten paus emellan. När jag hoppade av tåget så gick jag direkt mot rulltrapporna och åkte den lilla biten upp innan jag skulle gå över spåren och sedan komma ner till fast mark igen. Men något skiljde sig väldigt mycket ifrån mina vanliga morgonar. Vanligtvis så brukar jag inte möta upp med Ellen, Lina och Sanna förrän vid skolan; jag brukar inte möta upp med någon förrän jag kommer till skolan och därför brukar jag inte hålla utkik efter någon jag känner när jag promenerar från stationen till skolan. Men idag var det andra bullar. När jag nästan hade nått dörrarna som skulle leda mig ut ur centralen så tar någon tag i min arm och drar mig bakåt. Mina älskade hörlurar som jag så omsorgsfullt hade pluggat in i min öron trillade ut och jag vände mig irriterat om för att se vem som hade stört min frid. Låt mig säga att jag var minst sagt förvånad och förvirrad när jag såg att det var Aron som hade ett fast grepp om min överarm.

"Hej" sa han och log varmt mot mig. Jag fångade mina hörlurar och rättade till dem, men la dem sedan i fickan.

"Hej" sa jag lite nervöst tillbaka och jag tror jag inte riktigt fattade att han pratade med mig. Jag var ju såklart medveten om det, men jag tänkte liksom inte igenom det.

"Jag ropade ditt namn över hela centralen, alla stirrade på mig förutom du, du hade ju musik på"

vänta här lite nu.

Hade han alltså ansträngt sig så pass mycket att han hade varit villig att skrika över hela centralen som nu i morgonruschen är som mest packad bara för att få min uppmärksamhet? Lilla Adas lilla uppmärksamhet?

Vem är det här killen egentligen och vem jobbar han för?

"Jaha, okej" svarade jag och visste inte alls vad jag skulle säga. Det var ju en sak att inte snubbla på orden och förvandla sig till en brinnande chili men det handlade ju också om att kunna säga de rätta orden för att inte anses som socialt inkompetent insåg jag när jag stod i en pinsam tystnad med Aron. Låt mig tillägga att han fortfarande hade ett hårt grepp om min arm.

Aron är stark, jag är klen.

Do the math, det gjorde himla ont i min arm.

"Ska vi gå till skolan?" sa han och äntligen släppte han min arm. Till svar nickade jag bara och tillsammans gav vi oss bort till skolan. Vi sa inte mycket till varandra, men på något sätt så gjorde det ingenting. Det var okej på något sätt att ligga lågt och bara var.

På vår första rast så hade jag såklart skitmycket att berätta för tjejerna och vi satte oss vid några bänkar i en korridor. Jag tog ett djupt andetag och var redo att berätta allt som hade hänt med Noah kvällen innan med också att Aron faktiskt hade kastat sig över hela centralen för att få följe med mig till skolan. Det händer inte varje dag in the life of Ada Rosenberg. Men precis när jag skulle dramatiskt beskriva allting med alla hörnor i mitt ordförråd så kommer såklart Aron och frågar om han får hänga med oss ett tag. Han bara kommer förbi och skickar förbi ett "tjena" och ett "är det lugnt om jag hänger med er? Inget speciellt som händer?" Lina, Ellen och Sanna bara hostar till och skrattar lite nervöst medan jag flammar som vanligt i ansiktet. Aron sköt några skeptiska blickar på oss. Men till slut lyckades jag få fram ett leende som var vänligt nog för att få honom att sätta sig. Historien om gårkvällen och morgonen fick vänta, men det fick ju också spänningen att öka lite, vilket kanske inte var så fel.

!"#¤%&/()=?=)(/&%¤#"!

heart,heart,heart

-selfishrice-