Zaminoah

Kapitel 18

!"#¤%&/()=?'?=)(/&%¤#"!

Två veckor.

Två långa, dryga veckor hade passerat sedan Aron hade sagt att han var tvungen att fundera på saker och ting mellan oss. Jag vet att jag inte hade varit bättre mot honom innan, men det här tog kol på mig. Det var så frustrerande att se honom varje dag i skolan och inte ha en aning om vad som försiggick i hans huvud. Antagligen gick han igenom precis samma sak som jag går igenom nu, och nu förstår jag faktiskt varför han blev så pissed of som han blev. Det är så fruktansvärt påfrestande att inte få veta nånting om vad han tänker. Ja, det var så fruktansvärt jobbigt att se honom prata med alla hans kompisar så glatt och skratta, men så fort han fick syn på mig så dog någonting inom honom. Det gjorde så ont att se när blicken landade på mig så blev han tom. Jag hade sårat honom, och denna gången på djupet.

Som om inte det vore nog så var alla föreställningar slut nu. Allt som jag hade laddat upp inför, allt som jag hade taggat till tusen för var slut nu. Det kändes så tomt i hjärtat att inte behöva dra till teatern mer, att inte behöva engagera mig där längre. Det var som om två delar av mig bara hade vissnat och dött. Jag hade inte heller någon ursäkt att träffa Noah mer, och efter vad Aron hade sagt så kändes det inte som om det var en superbra ide att försöka nå Noah och fråga om han ville ses.

Allt kändes mer eller mindre hopplöst helt enkelt. Erik hade hittat en lägenhet inne i stan som han skulle flytta in i. Hela hans rum bestod av banankartonger med alla hans fantasyböcker, planscher med The Simpsons och hans slitna kläder. Efter att ha haft hemma honom i en månad skulle det bli tomt utan honom hemma. Han skulle inte längre väcka mig varje morgon, hälla juice i mina cornflakes och han skulle inte heller ge mig superbra tips om killar (ironi). Han skulle inte ens kunna hjälpa mig när min dator laggade sönder, inte ens när jag bara behövde en kram. När jag sa detta till mamma så hade hon bara strykt mig över rummet och sa att det inte alls var sant, jag behövde ju bara ringa så skulle han komma springandes hit. Ja jo visst. Han skulle bo hela femtonminuters gångväg bort, och inte en chans att han skulle palla sig ur sängen för att hjälpa mig med något så feset.

Jag fortsatte att dra mig i sängen och tänkte igenom alla mina problem och allt som hände, och ingenting kändes bättre för det. Mitt lila täcke hade vridit på sig under natten så det låg på fel håll. Den korta sidan var inte tillräckligt lång för min kropp så mina fötter stack ut och jag frös om dem, men samtidigt orkade jag inte göra något åt saken. Jag bara låg där, helt stum. Jag började tänka på Ellen.

Jag hade verkligen ändrat syn på henne sen Hannes hade pratat med mig och jag var fortfarande helt vilsen i vad jag skulle göra. Visst, jag och Ellen snackade i skolan och visst, vi träffades på helger och på vardagskvällar, men det var ändå något mer emellan oss nu. Något som inte hade varit där innan, och jag visste inte om hon också kände det, men det var så påtagligt från min sida. Allt jag ville var att hon skulle öppna sig, berätta mer om det och låta mig få stödja henne. Men det kanske inte var så enkelt.

Jag funderade på om jag skulle ringa någon. Vem som helst egentligen, kanske Ellen, Noah eller Aron. Jag behövde få prata med dom allihop kändes det som. Jag hade inte haft kontakt med Noah sedan han hjälpte mig när jag var nerdrogad, och jag hade faktiskt inte sett honom en enda gång sedan dess. Det kändes skumt.

Mamma knackade på min dörr och gick in.

"Älskling, hur är det?" hon satte sig på sängkanten och jag slöt mina ögon för att slippa se något ljus.