Zaminoah

Kapitel 27

!"#¤%&/()=?'?=)(/&%¤#"!"

Dagarna gick, julafton kom. En speciell dag vi skulle fira med familjen, precis som alla andra år. Men det var speciellt i år. Det var speciellt eftersom jag visste att Noah satt hemma med sin pappa i en massa smuts och stank. Jag visste att han var där och tänkte på hur mycket livet och julen sög. På hur mycket han hatar julen för att alla familjer som inte ärbrustna har det så bra under den här tiden. Men själv så sitter han där hemma, och tänker på hur dåligt han själv har det.

Klockan slog 16. Kalle Anka som spelades i bakgrunden tog precis slut och vi hade ätit färdigt vår julmat. Mamma plockade ihop våra tallrikar medan pappa satte sig i soffan och slog upp benen på soffbordet. Erik smsade under matbordet med någon (hans hemliga flickvän utan tvekan) och jag stod mest emellan och undrade vad jag skulle ta mig till. Jag hade inte kunnat släppa tanken på Noah och hans familj i mer än tio sekunder. Jag var tvungen att göra något. Jag kunde inte bara sitta här och ha det hur bra som helst. Jag hade inte samvete nog till det. Jag reste mig ifrån matbordet och tog med mig en skål som det hade varit rödbetssallad i och tog med mig den till köket där mamma stod och diskade. Jag plastade noggrant om den och öppnade sedan kylskåpet för att placera den på andra hyllplanet.

"Mamma?" det kändes patetiskt att fråga om lov, men det var ändå julafton.

"mm" var allt jag fick till svar.

"Är det okej om jag åker hem till Noah nu?" hon vände sig tvärt om ifrån diskbänken.

"Ska du dit nu? Vi har ju inte öppnat julklapparna än" hon tittade med stora ögon på mig.

"Nej jag vet men... jag hade gärna velat hälsa på honom. Jag vet att dom inte firar jul där och att han tycker det är jättejobbigt men..."

"Varför bjöd du inte hit honom då?" Det var rätt konstigt, men trots att jag och Noah hade varit tillsammans i närmare två veckor så hade han inte träffat mina föräldrar och jag hade inte träffat hans. Han hade varit hemma hos mig en del, men aldrig när mina föräldrar var hemma. De visste om vem han var, de hade sett bilder och sådär, men de hade aldrig träffat honom. De visste ingenting om hans bakgrund, eller om hans problem. Jag ville inte berätta det för dom. De hade bara givit mig rådet att göra slut med honom då. Mina föräldrar har alltid varit sådana att ta det säkra före det osäkra. Jag är säker på att Noah aldrig någonsin skulle skada mig på något sätt, men jag visste att mina föräldrar hade sett honom som ett hot mot min säkerhet.

"Jag visste inte om han var välkommen..." svarade jag trevandes. Mamma gav mig en blick som tydde på att jag verkligen hade trott fel. "Men är det okej...?" jag frågade försiktigt för att inte väcka några hetsiga känslor.

"Javisst, gör du det" svarade hon medan hon torkade av den diskade formen. "Men va hemma i tid!" jag gick ut i hallen och började ta på mig mina skor. När jackan var knäppt så gick jag ut genom dörren, ropade hejdå och sedan började jag gå bort mot Ica som skulle stänga om en halvtimme. Jag köpte en chokladask, packade in den i det typiska julpappret och traskade sedan vidare hem till Noah. När jag var 30 meter ifrån så såg jag att det var mörkt i hela huset. Tänk så var de inte ens hemma? Tänk så var han hemma hos en annan kompis? Men jag gick fram hela vägen i alla fall. När jag skulle gå upp de tre trappstegen till deras ytterdörr så hörde jag plötsligt någon bakom mig.

"Ada?" jag vände mig snabbt om och såg att Noah stod där, i bara t-shirt och ett par gråa byxor. "Vad gör du här?" han lät inte alls glad, mest irriterad faktiskt. Innan jag hann svara, så hade han gått förbi mig och öppnat dörren. Jag följde efter.