Zaminoah

Kapitel 28

!"#¤%&/()=?'?=)(/&%¤#"!

Dagarna efter julafton flög förbi. Jag shoppade på mellandagsrean, det var helt sanslöst låga priser och jag njöt så länge jag kunde av att handla. Jag hade fått en del presentkort på julafton och de handlade jag snabbt upp för.

Jag och Noah sågs varje dag. Det var så skönt att vi bodde så pass nära varandra att vi faktiskt kunde träffas varje dag utan att det medförde höga kostnader vad det gällde transportion. Jag tänkte på hur det kunde vara för vissa andra, som var tvungna att genomlida ett förhållande när hens älskade befann sig på andra sidan jorden. Jag vet inte om jag någonsin hade klarat av något sådant.

Jag, Noah och Erik var nere i vardagsrummet en dag och kollade på tv. Erik satt i fåtöljen medan jag och Noah låg i soffan. Vi låg på ett varsitt håll och våra huvuden möttes i svängen av soffan. Samtidigt som vi kollade på Modern Family så lekte vi med varandras fingrar. Plötsligt ringde Eriks telefon. Han hoppade till lite grann, precis som om han inte var alls beredd på att den skulle ringa, eller att han var insjunken långt in i en helt annan värld. Hon tog upp telefonen, registrerade vem det var som ringde, sprang ut ur rummet och svarade sedan snabbt. Vi hörde att han stod ute i hallen och pratade, men vi kunde inte höra vad han sa.

"Vem tror du han pratar med?" frågade Noah som verkade vara minst lika intresserad som jag.

"Jag har mina aningar faktiskt" jag förklarade allt fuffens med Erik och hans tjej och precis när jag var färdig så kom Erik tillbaka in. Han såg kallsvettig och nästan förskräckt ut. Både jag och Noah kollade oroande på honom.

"Har det hänt något?" frågade jag, och Erik vände sig mot mig snabbt, precis som om han hade glömt att vi också var i rummet.

"Ja..." sa han tyst. Jag och Noah utbytte en blick innan vi fortsatte att vänta på Eriks svar. "Min flickvän, ja, min flickvän, säg ingenting Ada" jag hade tänkt avbryta honom, men han hann före mig. "hon kan inte komma till Sverige" jag hade aldrig sett min bror vara så nära gråten.

"Men... hon var väl ifrån Sverige? Hon kunde svenska ju?" Erik höll sin blick trogen till mattan på golvet.

"Ja, hon kom hit för två år sedan, hennes mamma är svensk, men de har bott i Egypten under en lång tid. Hon har sökt uppehållstillstånd, men det gick inte igenom" han tittade bort "hon kommer aldrig kunna flytta till Sverige"

Mitt hjärta sjönk djupt. Aldrig hade jag trott att det var så allvarligt mellan min bror och en tjej och aldrig trodde jag att han skulle bli så sårad av henne. Det var ju inte henens fel, hela situationen, men det förundrade mig hur hårt Erik tog allt. Han tyckte verkligen om den här tjejen. Han verkade verkligen bry sig om henne. Jag gick fram till honom och kramade honom ifrån sidan samtidigt som jag strök honom över ryggen. Vad mer kunde jag göra?

"Fick du reda på det precis?"

"Ja, hon åker tillbaka imorgon" han lade huvudet i sina händer för att dölja tårarna som rann nerför hans kinder. Jag hade aldrig sett min macho-bror gråta innan. Det var så mycket nytt han visade och det chockade mig så mycket. Jag visste knappt vad jag skulle göra, vart jag skulle ta vägen. Att se min bror så uppsliten över något var väldigt ovant för mig. Erik hade alltid varit min stabila klippa, min stabila punkt. När han nu inte var det längre så insåg jag att det var min tur. Det var dags att byta roller.

"Erik" jag satte mig på huk framför honom och tog hans händer i mina. Han tittade upp och för första gången på väldigt länge så såg jag min brors ögon tårfyllda. "Det kommer att lösa sig." han skakade på huvudet. "På bästa sätt, jag lovar" han såg fortfarande lika, om inte ännu mer, uppgiven ut. "Jag lovar, på något sätt så kommer det att bli bra" jag gav honom en väl obekväm, men mycket uppskattad kram.