Zaminoah

Kapitel 6

egentligen så är det här en alldeles för sen uppdatering, men bättre sent än aldrig 

!"#¤%&/()=??=)(/&%¤#"!

   Att aldrig vara hemma och att alltid pendla mellan att vara på teatern eller i skolan blir efter ett tag ganska uttröttande, speciellt om man väljer att prata med en viss person hela natten (zami såklart). Mina föräldrar har vant sig vid detta genom åren som jag har varit på teatern, men dem i skolan har fortfarande inte förstått riktigt att ja, det kan vara ganska jobbigt det här med att inte komma hem förrän klockan elva på varje skolkväll. Speciellt lärarna verkar ha ett problem med att förstå det.

   ”Ada, detta är tredje gången jag säger till dig att lyfta huvudet från bänken och inte se ut som om du håller på att somna.” Vår engelska lärare Anna stirrade med en besviken blick på mig, men jag hade för lite ork för att bry mig. Jag bara lyfte på huvudet och stirrade trött framför mig. Jag lutade min haka på min handflata och höll på att somna till ännu en gång, men jag fick ett ganska bra uppvaknande när någon stormade in genom dörren. Aron.

   ”Aron, välkommen in och ta en plats” ordvalet var kanske ganska trevligt valt av Anna, men tonen i rösten bara visade på hur otroligt irriterad hon var på att ingen i den här klassen kunde uppföra sig. Jag slängde en trött blick bort mot Aron och var beredd på att lägga mig på bänken igen, men precis innan jag skulle begrava huvudet i mina armar så hinner jag lägga märke till att Aron valde att sätta sig bredvid mig. Det har gått några månader och jag hade vant mig vid det här laget att Aron fortfarande ville vara med mig under vilka omständigheter som helst och jag hade helt enkelt slutat undra varför och bara accepterat det. Jag gjorde något som skulle likna en hälsning till honom och han bara log ett varmt leende tillbaka. Efter att Anna hade varit så irriterad och irriterande hela morgonen så trodde jag att Aron skulle vara schysst mot henne och göra vad han skulle, men så var inte fallet.

   ”Trött eller?” jag log ett halvt frampressat leende mot honom och gnuggade mig i ena ögat.

   ”bara sådär lagom” svarade jag och han log det där gulliga leendet igen.

   ”har du en giltig anledning till varför du är så trött då?” han plockade upp en blyertspenna från mitt pennskrin men insåg snart att han hade plockat upp den enda som det inte fanns någon spets på, så han bytte till en bläckpenna och började måla på min arm.

   ”Jag har teaterträning fram till klockan nio,  o-och det är faktiskt en v-väldigt bra anledning” sa jag och granskade det han målade på min arm. Det såg först ut att bara vara lite kladd han målade fram, men snart visade det sig att han målade en ros som sträckte sig från min armbåge fram till mina fingrar. Den var vacker, faktiskt mycket finare än jag någonsin skulle kunna teckna något.

   ”Juste, vilken musikal är det ni gör nu igen?” frågade han och jag svarade att det var Grease vi skulle göra. Under hela konversationen så satt han och smålog som om han njöt utav att sitta och kladda på min arm. Vår konversation tog slut och jag började vandra iväg i tankarna som jag allt för ofta gör nu förtiden. Jag tänkte på hur det kittlades när kulspetspennan for över min hud och hur stabilt greppet Aron hade om min hand var. Men som vanligt är det alltid någon som ska förstöra. Idag var det Anna.

   ”Detta är sista gången jag säger till er två! Det är inte ens roligt det här. Sluta kladda och lyssna på mig. Visa lite respekt och om ni skulle kunna hålla all er uppmärksamhet mot mig så skulle det vara snällt”

   ”Attention-seeker” mumlade jag och tack och lov så var Aron den enda som hörde. Hade Anna hört det så hade jag kastats ut genom dörren utan någon som helst tvekan. Men när Aron fick höra vad jag hade sagt så garvade han högt och rakt ut. Ljudet av hans skratt vibrerade som ljudvågor mot mina öron och jag kunde inte undvika att lägga märke till hur hela min kropp blev varm över att jag fick honom att dra lite på mungiporna. När han hade skrattat färdigt och ignorerat Annas dödar-blick så bara tittade han på mig och log. Han blåa ögon höll ögonkontakt med mina gråa och hans ögon gnistrade som jag aldrig har sett några ögon göra innan. Det var något speciellt med Aron. Men jag hade ingen aning vad det var.