Zaminoah

Kapitel 23

!"#¤%&/()=?'?=)(/&%¤#"!

Jag låg på vårt golv och somnade där. Inte förrän mamma och pappa kom hem sent på natten väckte de mig och jag gick upp för att fortsätta min ljuva sömn i min säng. Jag drogs mellan lyckliga och olyckliga tankar. Jag drogs mellan Noah och Ellen.

Varje gång jag tänkte tillbaka till det som hade hänt mellan mig och Noah så var det som att jag först hade glömt att det hade hänt. Så jag fick påminna mig själv om det och varje gång jag gjorde det så kom det ett pirr i magen. Ett enormt stort pirr, något jag aldrig haft känt förutom. Inte ens med Aron.

Men sedan så fick jag påminna mig själv om Ellen också. Om hur sårad hon faktiskt blev utav att jag och Hannes har pratat mycket om henne. Att vi hade träffats och bestämt tid utan hennes vetande. Jag undrar däremot hur hon fick reda på det. För det är bara jag, Hannes och möjligtvis Ellens mamma som vet allt som har hänt. Hur tog hon reda på det om hon inte har installerat minimikrofoner på mig? Jag skakade på huvudet för att skjutsa bort tankarna.

Det var morgon, och det var dags att ta tag i mitt problem, det var dags att ta tag i Ellen-situationen. Jag drog på mig varma kläder (hoodie, termoleggings och raggsockor) innan jag tassade bort mot Ellens hus. Vanligtvis så brukar jag bara gå rakt in, men idag så knackade jag på dörren. Jag stod ute i den kalla morgonen (eller förmiddag, klockan var halv elva) och väntade på att någon skulle öppna. Jag knackade en gång till och sedan hörde jag steg bakom dörren.

Ellens bror öppnade dörren.

"Hej, är Ellen inne?" frågade jag, glad över att någon äntligen hade öppnat.

"Nej, alla är inne i stan" sa han och såg trött på mig. Han var en sån typisk tonåring.

"Jaha, okej, du vet inte vad dom gör inne i stan?" han såg misstänksamt på mig.

"Jo, men det får jag inte berätta" han höll fortfarande handen på handtaget, och jag märkte att han gärna vill stänga, för på grund av mig släpptes det in en massa kyla.

"Jaha okej, vi ses" sa jag och vände mig om för att gå igen.

Om det var så att Jonatan (Ellens bror) inte fick säga någonting om var Ellen och hennes föräldrar befann sig, så betydde de att de var på en plats som inte är så bra att alla vet att de är på. 

Sjukhuset kan mycket väl vara en sådan plats. Tänk så har de äntligen tagit tag i problemet? Tänk om Ellen är på en av sina första möten just nu? En lycka spred sig i mitt hjärta.

Nu skulle jag bara få henne att förlåta mig också.

När jag hade gått tillbaka hem till mig och ätit frukost samtidigt som jag hade kollat på några avsnitt utav Vänner så ringde Noah.

"Hej" sa han.

"Heeej" mitt hjärta fylldes utav kärlek när jag hörde hans röst. Jag fattade nog fortfarande inte att han hade kysst mig igår.

"Vill du hitta på någonting? Jag är ledig hela dagen" jag hörde hur han gick runt någonstans, men annars var det knäpptyst på hans sida av luren.

"Jag hittar mer än gärna på någonting" sa jag och la mig ner i sängen medan jag höll telefonen fast vid mitt öra.

"Gött, då hämtar jag dig vid halv tolv så kanske vi kan käka lunch sen?" vi bestämde våra planer och sedan så gjorde jag mig redo.

Vi gjorde som Noah hade sagt och han hämtade mig snart på sin moped. Det var mer underbart än de första gångerna jag hade åkt med honom. Att få hålla honom hårt runt midjan och luta mitt hjälmklädda huvud mot hans rygg var verkligen inte något jag skulle vilja byta ut mot något annat. Noah var äntligen min.