Zaminoah

Kapitel 12

!"#¤%&/()=?=)(/&%¤#"!

     Jag var tvungen att sitta ner och tänka ett tag innan jag verkligen hade förstått och fått in i min skalle vad Aron hade sagt. Men desto mer jag tänkte på det, desto mer stämde allting ihop med varann. För även om jag verkligen inte ville tänka att det var så, så var det kanske inte för att Aron ville ge mig en chans första gången han såg mig i klassrummet, det kunde ju faktiskt ha varit så att han redan visste vem jag var. Han såg att det var jag direkt när våra ögon möttes för första gången. Han trodde att jag också hade fattat då, men tack vare hur efterbliven jag var så hade jag inte alls gjort det utan gick bara runt och levde någon sorts fantasi om att Aron verkligen skiljde sig från de andra killarna i min klass.

    

     Jag vände mitt huvud mot Aron och hans stirrande började få mig att tro att han trodde att jag skulle lämna honom nu efter vårt 30 sekunder långa förhållande. Om vi ens hade något förhållande?

     ”Men…” det var så många frågor i mitt huvud och jag visste inte riktigt vart jag skulle börja. ”Hur kom det sig att du aldrig sa någonting?”

     ”Jag vet faktiskt inte, jag bara antog att du också fattade. För du skickade det en gång ju att du var helt säker på att om du skulle se mig i verkligheten så skulle du se om det var jag eller inte, för att du kände mig så bra. Men…” han avslutade aldrig meningen, så jag gjorde det till honom.

     ”…tydligen inte”

     Jag kunde inte bestämma mig för om det var bra eller dåligt att jag inte visste att det var Zami från första stund. För på ena sidan så är det ett slag i magen för Aron eftersom han förstod direkt att det var jag som han hade pratat med i ungefär ett år. Men jag kan inte heller undgå att tänka hur bra det var för min självkänsla att jag inte visste om det. Bara det faktum att jag bevisade för mig själv att jag kunde prata med killar var helt och hållet tack vare Aron. Om också han hade gett upp på mig så hade jag verkligen inte varit där jag var den dagen. Jag var så tacksam för att jag inte visste att Aron var Zami så jag kunde faktiskt inte bli sur eller arg på honom för att han inte berättade tidigare. Trots allt så hade han ju trott att jag också visste hur det hela låg till, så jag kunde inte lägga någon skuld på Aron alls. I mina ögon så hade han inte gjort något fel alls. Det ledde ju bara till det bättre.

     Efter lite mer tystnad och intensivt tänkande från min sida så klickade en del saker och pusslets bitar föll på plats. Jag knäppte med fingret och utbrast:

     ”Det var därför du var så säker på att du gillade mig! Det var därför du bjöd med mig hem, för du tänkte att vi hade känt varandra så länge, men för mig var det helmysko, för jag kände ju inte riktigt dig” jag berättade en massa konstateranden om hur han verkligen var Zami för honom och han bara log och nickade. ”Det var därför du försov dig den morgonen vi hade pratat till klockan 4 på natten!” Jag letade ännu mer i minnet. ”Det är därför du har vetat sådana creepy facts om mig typ, att jag inte dricker kolsyrat vatten” jag tänkte tillbaka till när vi var på subway och skulle beställa mat. Lina skulle hämta en dricka till mig och hade sträckt sig efter en Loka, och innan jag hann protestera så sa Aron till att jag nog hellre ville ha en Pepsi. ”Okej, jag fattar inte hur jag inte kan ha förstått detta tidigare” jag suckade åt mig själv. För just då så var det så uppenbart.

     Vi satt där och fortsatte att prata och jag var sådär överdrivet lycklig på insidan. Du vet sådär lycklig att du bara kan få för dig att skrika rakt ut. När vi satt och pratade, garvade och (vågar jag säga det) flörtade så lekte Aron med mina fingrar hela tiden. Han hade min vänstra hand i sina två och bara fingrade med dem medan han lyssnade och pratade med mig. Det var då jag undrade hur jag innan idag på något som helst sätt kunde tänka tanken att Aron inte var något för mig. Pfft, Aron var perfekt för mig.