Zaminoah

Kapitel 3

!"#¤%&/()=?=)(/&%¤#"!

     Två veckor har gått sedan jag började skolan och teatersäsongen började och vi har fortfarande inte hittat någon som kan spela Danny. Vi har fått ut manusen och jag blir bara mer och mer peppad på att göra detta så bra som möjligt eftersom jag ser att jag har potential att faktiskt göra det. Alla tjejerna och jag har börjat öva in repliker, men såklart så är det svårt att vara seriös utan en riktig Danny. Fyra stycken tjejer var frivilliga att klä ut sig till killar och spela Dannys kompisar, och de har också börjat träna in sitt stökiga beteende. Vi har också börjat tänka ut lite idéer på kläder som alla ska ha och något säger mig att detta kan bli riktigt bra. Inte bara för att vi har hittat skinnjackor som framhäver dessa tjejernas  manliga former utan också för att de ger allt i detta och de gör det helt fullhjärtat. Det är därför jag älskar att göra föreställningar med teatergruppen, för alla älskar det lika mycket som jag och alla kämpar för att de ska bli så bra som möjligt, även fast de inte är nöjda med rollsättningen eller något annat. Vi gör det för varandra och inte minst för att det ska bli en rolig show för publiken.

     När jag gick in till teatern och satte mig bland de andra på scengolvet så fortsatte vi att prata om allt möjligt. Vi pratade om föreställningen, vilka skor jag skulle ha och hur otroligt bra det skulle bli. Vi var så inne i vårt snack att vi inte hörde när Sara kom in och hängde av sig sin jacka på en stol och sedan kom fram till oss. Hon log mot oss som en strålande sol och det var tydligt att hon hade goda nyheter med sig.

     ”Jag har goda nyheter!” utbrast hon och gjorde det tydligt att jag hade haft rätt. Jag funderade i en sekund vad de goda nyheterna kunde vara, men kom inte på något. ”Vi har någon som kan spela Danny!” alla började applådera av någon anledning och alla var ännu mer uppspelta än vad de var för tio sekunder sedan. ”Han kan både sjunga, dansa men inte minst sagt vara kaxig” Sara kollade på mig och blinkade med ena ögat som om det var en hint. Som vanligt så tittade jag bara ner i marken och kände hur mina kinder började färgas.

     Självklart så har jag velat ha rollen som Sandy för att få sjunga så mycket som möjligt, för att få stå i rampljuset för en gångs skull men den främsta anledningen för att jag vill ha denna roll just nu är för att då kommer jag tvinga mig själv att prata normalt med en kille. Det kommer inte vara lika svårt eftersom jag har ett manus att följa, men det kommer vara ett steg närmare drömmen om att vara utan min icke kapabla sida att kunna prata med killar.

     Efter att vi hade fått reda på de goda nyheterna så började vi sätta igång och öva på en koreografi som vår danslärare Jenny hade jobbat på.

     I alla musikaler vi har haft så har vi alltid jobbat med tre olika moment; dansen, sången och teaterspelandet. Sara håller i sången och teatern medan hennes syster Jenny håller i dansen. De har såklart satt ihop hela musikalen tillsammans och jag kan inte komma ihåg en enda gång det inte har blivit helt magiskt när allt har fallit på plats.

     Men under hela tiden vi övade så kunde jag inte tänka klart. Jag hade nu börjat få lite smått panik över att killen är utvald. Den här killen som ska hjälpa mig att komma över min värsta fobi, han är utvald. Han finns någonstans där ute och han har inte en aning om vad han kommer betyda för mig. Eller för hela den här musikalen. En tjej som heter Molly kom fram till Sara och frågade när den här ”Danny” skulle dyka upp egentligen. Sara svarade bara att han inte hade möjlighet att komma idag, men att han nog skulle kunna komma i morgon. Det faktum att jag faktiskt skulle få träffa honom i morgon gjorde mig illamående. För att ta tag i mig själv och min rädsla kändes alldeles för nära för att vara i morgon. Jag hade gärna väntat i kanske ett år eller så, men i morgon så gäller det. I morgon så ska jag ta tag i mig själv och jag tror inte jag själv riktigt förstod vad det gällde och vad som låg framför mig.