Zaminoah

Kapitel 21

!"#¤%&/()=?'?=)(/&%¤#"!

Efter bion så delade vi upp oss igen. Erik och Camilla skulle vidare, och jag och Noah kände väl att vi ville umgås lite mer. Klockan var ändå bara tio.

Fastän det var kolsvart och svinkallt ute, så bestämde vi oss för att ta en promenad. Vi skulle precis lämna foajén när Noah stoppade mig.

"Jag ska bara gå ut och ringa ett samtal, jag kommer snart" han gav mig ett snabbt leende medan han bad mig att vänta där inne. Jag satte mig på en bänk och tittade mig omkring.

Tydligen så var det några stammisar som hängde på bion, för precis som förra gången när jag var där, så träffade jag på Hannes och några av hans kompisar.

"Ada!" hörde jag och jag vred på huvudet så fort att nacken knakade högt. När jag fick syn på Hannes så blev jag glad inombords och jag reste på mig för att möta honom i en kram.

"Hur är läget?" frågade han uppriktigt efter att ha gett mig en mysgoskillekram (mm).

"Det är faktiskt riktigt bra idag" jag gav honom ett ärligt leende. "Hur är det själv?"

"Jodå" han pekade bakåt till sina kompisar. "Vi ska precis kolla på mission impossible, var den bra?"

"Om du gillar saker som exploderar, så ja" vi skrattade lite och sedan så kom vi in på vårt samtalsämne som vi alltid pratar om, Ellen.

"Jag har inte pratat något med henne idag, men jag tänkte att jag springer över till henne en snabbis ikväll" sa jag.

"Ja det är bra, jag har pratat med henne mamma och de ska ta tag i det nu. De skulle försöka få in henne nästa vecka någon gång, men jag hade ju hellre fått in henne denna veckan, det känns som det är bråttom nämligen" hela hans ansikte hade slocknat lite när vi började prata om henne. Han drog en hand genom sitt hår, precis som om han var frustrerad över att ingenting hände. Jag förstod honom.

"Det kommer ordna sig" jag la en hand på hans arm som han välkomnade med ett leende. Däremot drog jag hastigt bort den när jag kände Noahs närhet vid min sida. Han var tydligen tillbaka efter telefonsamtalet igen. Det gjorde mig verkligen ingenting att han var tillbaka, jag tyckte mest om Noah i hela världen egentligen, men jag hade ändå velat prata ut mer med Hannes.

"Har vi träffats förut?" Hannes såg på Noah med ett trevligt men lite skeptiskt ansiktsuttryck när han försökte placera honom.

"Ja, jag känner igen dig men jag kan inte riktigt placera dig" svarade Noah tillbaka. De slutade med att de skrattade åt det, tog i hand och presenterade sig medan de båda var helt övertygade om att de hade sett varandra någonstans. Vi sa hejdå och sedan så började vi promenera ut ur bion.

"Det här var trevligt du" sa Noah och la en hand på nedre delen utav min rygg, som han ville leda mig fram.

"Det var det verkligen" Jag vände mig för att kolla på honom när vi sakta gick fram igenom staden, och det var något särskilt med honom. Jag visste inte om det var som det var riktigt kallt ute, men hans kinder verkade mer blossade än vanligt och jag hade svårt att tänka mig att han inte hade en annan tjej att uppvakta. Som om universum läste mina tankar, så ringde hans telefon.

Han plockade snabbt upp den.

"Tja" han gav mig ett ursäktande leende och droppade handen ifrån min rygg, till min besvikelse. "Jo, jag kan fixa" jag försökte att inte lyssna så mycket på hans samtal, det var ju ganska privat ändå, men eftersom jag gick bredvid honom så hade jag svårt att inte göra det. "Om du ska ha alla så kommer de bli runt 500kr, men det är lugnt, jag behöver själv också så vi kanske kan dela på det" jag ville gärna veta vad han snackade om och vem han snackade med. Tänk så var det konsertbiljetter? Då kanske jag också ville följa med! Nej förresten, de kunde de ju för alltivärlden inte dela på. Men det kanske var någon slags mat? Så kunde det ju faktiskt vara. Men vilken mat kostar 500kr om man inte ska gå på superfancy restaurang? Av någon anledning så såg jag inte alls Noah som den typen som går in på en restaurang och ber om tre lax-tallrikar. Nope, jag hade ingen susning om vad han snackade om.