Zaminoah

Kapitel 29

!"#¤%&/()=?'?=)(/&%¤#"!

Ingen i hela vida världen kunde förstå vad jag kände för Noah. Ingen kunde mäta min kärlek till honom och ingen kunde slå den. Ingen kunde förstöra, förgöra eller ta bort den. Den var evig, och vi var ett av det starkaste i världen. Jag var lika beroende av honom som han var beroende av mig. Vi hade varandra och vi skulle aldrig lämna varandra. Det var vi. Han och jag. Jag och han. Oskiljaktiga, älskade varandra över allt. Det var så det var och det var så det skulle förbli, för evigt.

Det var så det kändes i alla fall. Den tiden, när man har gått igenom något jobbigt, kommit tillbaka och så inser man hur mycket man egentligen älskar varandra. Att man inte kan släppa varandra, att man måste vara med varandra.

Vi gick hand i hand genom parken och jag såg inga hinder för vår kärlek längre. Noah hade nyss slängt sitt sista paket cigaretter och han höll med om att det var en lättnad. Vi pratade om allt möjligt och vi svävade på ett rosa moln tillsammans. Ingenting kunde stoppa oss.

Min telefon vibrerade. Det var ett sms ifrån Erik.

Familjemiddag ikväll kl 18. Ta med dig din grabb om du vill

Jag förmedlade budskapet till Noah och han skulle också komma. Jag började fundera över varför det var Erik som bjöd på familjemiddag. Oftast så var det mamma som kände att vi behövde mer tid med varandra och kokade ihop något gott recept för att få oss att samlas. Men detta var första gången Erik gjorde det. Det var första gången han tog ett initiativ och det var lite lustigt. Jag var rätt säker på att han skulle förmedla någon slags information till oss. Jag hoppades innerligt att han skulle berätta för våra föräldrar vad som hade hänt.

Detta var dagen som hans flickvän, Camilla, åkte till Egypten. Hon lämnade honom idag och jag hade förväntat mig att jag skulle sitta vid hans sida, krama om honom medan han bearbetade denna process. Men nej, när jag sms:ade om jag fick komma över så skrev han att han inte ville det. Han var väl ledsen, så klart, men ville säkert att jag inte skulle vara där. Så jag träffade Noah istället.

Jag funderade inte mer på saken, utan lät det vara tills ikväll. Jag och Noah gick igenom torget, bort mot en skog, uppför en kulle och tillbaka igen. Vi var inte på väg till något speciellt ställe, utan vi gick bara. Pratade strunt, pratade gott, pratade om oss, pratade om framtiden, pratade om familjen och om vänner. Men för första gången så rörde vi ämnet Ellen. Jag och Noah pratade inte ofta om mina kompisar, eftersom vi inte träffade dom särskilt mycket tillsammans. Det var inget medvetet val vi hade gjort, men det hade bara blivit så sedan vi blev tillsammans.

"Hur är det med henne egentligen?" jag tittade på honom utan att svara. Han visste ingenting om hennes ätstörning då jag hade velat hålla det för så få människor som möjligt. För henens skull. "Jag vet att hon inte mår något vidare, är det ångest eller nåt sånt?" han frågade det så rakt på, så öppet att jag blev lite förvånad.

"Jag vet att hon inte vill att jag säger det till någon, men hon mår inte bra" hela jag blev bedrövad med en gång. Jag hade skjutit bort hela detta problemet ett gott tag idag och jag hade lite dåligt samvete över att jag inte hade tänkt så mycket på Ellen. "Hon har bulimi och det tar på krafterna. Både för henne och familjen, men även för mig. Det gör så ont i mig att veta hur dåligt hon mår."

"Bulimi är den när man kräks upp allting igen right?" frågade han och jag nickade bara. Han sa inget mer, tryckte bara min hand som ett menande att allt skulle lösa sig så småningom.

"Vill du ha glass?"

Nyårsafton var imorgon och jag och Noah gick till Ica för att köpa oss en varsin pinglass. Det var inte så lätt att hitta, men långt nere i en frysdisk så fanns det ett två-pack med strutar.