Zaminoah

Kapitel 13

!"#¤%&/()=?=)(/&%¤#"!

     Sent, sent samma kväll så gick jag och hämtade min telefon i min jackficka för jag tänkte lägga den på laddning innan jag gick och la mig. Jag tittade igenom notifikationerna där det bland annat fanns tre missade samtal från Ellen. Jag sprang upp på mitt rum och ringde upp henne direkt. Leendet var fastklistrat på mitt ansikte, när jag tänkte på hur glad hon skulle bli när hon fick höra alla de goda nyheterna. Efter tre pip så svarade hon.

     ”Ada?” gråten i rösten kunde inte ha varit tydligare. ”Är det du?”

     ”ja det är jag.” paniken började stegra sig inom mig. Vad hade hänt? Vad kunde möjligtvis ha hänt som fick Ellen att gråta så mycket? Det var mycket sällan Ellen grät annars.

     ”det är…” när hon tänkte på saken så kom alla känslor tillbaka och klumpen i halsen på henne växte. Jag lyssnade noga och hörde henne viska fram ”hannes…”. Jag behövde inte höra mer innan jag slängde på luren och sprang de 20 meterna bort till Ellens hus.

     Jag knackade hårt och otåligt på deras ytterdörr innan jag öppnade den och ropade ett snabbt hej till Ellens föräldrar och bror. Sen gick jag raka vägen upp till Ellen.

     Det var riktigt jobbigt att se Ellen på det viset. Hon var alltid den starka, den som aldrig vacklade. Tjejen som var störst, bäst och vackrast. Alla älskade Ellen och alla såg upp till henne, hon var tuffingen. Men sen låg hon där, i fosterställning på sängen, skakandes och hulkandes av gråt med en massa näsdukar både på golvet, i papperskorgen och i sängen. Det drog ordentligt på hjärtat att se henne sådär, även om jag hade gjort det några gånger innan.

     ”Åh men älskling” jag gick fram mot henne och hon satte sig genast upp. Jag satte mig bredvid henne på sängkanten och bara höll om henne. Hennes gråt blev bara mer intensiv och hon hade för längesen passerat stadiet när det var stilla fina tårar. Det var mascara, snor och tårar i hela ansiktet. Även fast jag har sett henne i bättre tillstånd, så kunde jag inte låta bli att tänka att även om hon grät som om hela världen höll på att gå under så var hon fortfarande så vacker. Ellen var alltid lika fager.

     Jag ville veta vad Hannes hade gjort. Jag ville så gärna vilja veta vad den där perfekta killen (som kanske inte är så perfekt längre) hade gjort med henne. Vad kan möjligtvis ha hänt? Men hur mycket jag än ville veta så lät jag bli att fråga. Det var inte det Ellen behövde fokusera på just nu. Hon behövde fokusera på att få ut alla sina känslor. Det sista hon behövde var att påminnas om vad som nu hade hänt. Men precis som jag visste så kom det fram.

     ”Han…” hon snörvlade till lite. ”han är som alla andra Ada” hon suckade djupt medan två tårar rann ner för hennes kinder. ”han är precis som varenda kille jag har varit tillsammans med och jag är så fruktansvärt trött på att detta händer. Varför kan jag inte jag få en bra kille någon gång? Varför väljer jag alltid alla skitstövlar? Jag fattar inte…” hennes röst tonades ut och jag bara strök henne över hennes ena arm och rygg.

     Nu visste jag verkligen inte alls vad Hannes hade gjort, allt jag visst var att han var ”precis som alla andra”, och det tog hårt på mig med. För en gångs skulle så trodde jag verkligen att Ellen hade hittat killen som hon skulle vara med i resten av sitt liv. Jag trodde verkligen att hon och Hannes skulle hålla, jag hade en bra känsla om de två. Men även om detta kanske bara var ett bråk, eller bara en dipp i deras förhållande så blev jag ändå bitter på honom. Han hade till och med lurat mig att han var en bra kille. Jag frågade inte vidare om precis vad han hade gjort, för det behövdes inte. Han hade väl bara betett sig som alla andra idiotiska korkhuvuden som vi ibland kallar för killar.