Zaminoah

Kapitel 19

!"#€%&/()=?'?=)(/&%€#"!

Aldrig hade något någonsin varit så befriande som min breakup med Aron. Det hade legat över mig hela tiden som en stor belastning som äntligen hade lyfts. Ungefär som att någon hade tryckt mig under vatten i ungefär en månad och att de nu äntligen lät mig andas igen.

Jag blev så inspirerad av mig själv att jag valde att ta tag i fler grejer i mitt liv. Jag hade tänkt på ett tag att jag ville prata med Hannes en del om vad som hade hänt och ifall han visste något mer om vad som hade hänt med Ellen. Vi hade sedan länge varit vänner på facebook (Ellen hade skickat en vänförfrågan ifrån min facebook när de blev tillsammans, som jag sedan skällde ut henne för), och jag valde att skicka ett meddelande till honom.

Från: Ada
Hej! tänkte bara höra med dig hur det har gått med Ellen osv? Har hon sagt eller berättat något mer?

Ganska strax därpå ploppade ett meddelande in i min inbox.

Från: Hannes
njaa, har inte hört mer än i rykten, men skulle gärna få höra mer! har du tid att träffas någon gång å snacka mer om det?

Lite förbluffad måste jag säga att jag blev, men samtidigt glad över att han ville träffa mig. Ellen verkade betyda mycket för honom. Så jag svarade ganska snabbt att jag kunde träffa honom dagen efter.

**

Jag visste verkligen inte varför, men jag var lite nervös över att träffa Hannes. Inte att jag var intresserad av honom på något sätt, men det var liksom som ett pirr låg i magen hela dagen.

Det var torsdag och det låg en riktigt spänd stämning i hela klassen pga min breakup med Aron för någon dag sedan. Tydligen så hade nästan hela vår klass suttit i kafeterian när det hände (lektionen som jag av misstag skolkade ifrån var tydligen inställd), och det tisslades och tasslades med viskningar hela dagen. Det gjorde mig galen, men tack och lov så kunde jag snacka ut med Ellen, Lina och Sanna. De var sådana godtrogna vänner som man bara vet att de kommer hålla livet ut. Det finns inget annat på kartan när det gäller dem.

Tiden kom då jag skulle möta upp med Hannes och vi valde att träffas vid skateparken som låg väldigt nära skolan. Det var ett oskyldigt ställe att träffas på fastän han gick på en helt annan skola och det var lite lustigt varför han hängde så nära vår skola, men det fick bli som det blev. Huvudsaken var att Ellen inte skulle få reda på någonting. Även om vi hade avklarat allt mellan oss, och att hon visste hela sanningen så kändes det ändå fel mot henne att träffa Hannes utan att hon visste om det. Även om vi inte gjorde något som var fel - jag menar vi stämde bara av läget med varandra - så kändes det ändå konstigt att träffa honom bakom ryggen på henne. Jag hade fått vakta min mun hela dagen idag om att jag skulle träffa honom. Det var så många gånger som de var så nära att de slank ur mig att jag fick börja nynna på en låt istället. Det var konstigt att hålla något ifrån henne och det gjorde att jag hade en klump i magen hela dagen. Den hade ersatt Arons stora last på mina axlar.

Jag satte mig vid skateparken som låg intill skolan cirka fyra minuter innan vår utsatta tid. Det var helt tomt runt omkring mig förutom en liten kille som körde runt med sin sparkcykel. Varje gång han kom till en ramp så såg det ut som att han skulle trilla, och jag var så nära varje gång att springa fram till honom och hjälpa honom, men han trillade faktiskt aldrig. Jag satt på en grön bänk med min tygpåse bredvid mig. Snön hade inte kommit än, men det var fruktansvärt kallt ändå, det förklarade även varför det var så få folk i skateparken. Jag satt och skakade mina ben för att hålla värmen medan jag väntade på Hannes.

Inom några minuter så kom han och det kände jag mig fantastiskt glad över.

"Hej!" hälsade han och jag ställde mig upp. Jag visste inte alls om han ville kramas, eller bara hälsa med handen eller en enkel vinkning, så jag ställde mig bara upp och lät han ta initiativ och det blev en kram.