Zaminoah

Kapitel 16

!"#¤%&/()=??=)(/&%¤#"!

Dagarna därefter flöt på och allt var som vanligt. Vi hade föreställningar gång på gång på olika ställen i Skåne. Jag och Noah började trivas riktigt bra ihop och det märktes även på scen. Bättre dynamik mellan oss och bättre stämning i luften helt enkelt. Allt stämde överrens och Sara sa det till oss en gång.

"Har det hänt något mellan er? För det här är helt suveränt"

Jag visste inte alls hur jag skulle tolka det. Vad menade hon med att om något hade hänt? Frågade hon om vi hade blivit tillsammans, eller om vi bara hade vart med om något särskilt? Vi svarade inte riktigt på det utan ryckte bara på axlarna.

Så jag hade alltså varit tillsammans med Aron i snart två veckor, och höstlovet började dra sig mot sitt slut. Vi hade umgåtts så mycket som vi hann mellan mina föreställningar och generalrepetitioner. Men det var något underligt med Aron, något som inte riktigt stämde.

För när vi var kompisar så var allt bra. Ja, när han bara var Zami så var allt perfekt. Han verkade vara killen i mitt liv och jag kunde inte bärga mig förrän jag fick veta mer om honom och bli kär i honom på riktigt. Men när vi blev tillsammans och började bli seriösa, så hände något. Jag vet inte om jag bara inte la märke till det innan, men Aron hade blivit så sjukt irriterande. Helt plötsligt så var han inte alls den personen jag en gång blev kär i. Vi hade haft i alla fall ett par filmkvällar med alla tjejerna och Aron innan vi blev tillsammans och inte pratade han igenom hela filmen då?

Det var nästan helt otroligt hur mycket han förändrades under den korta veckan. Han kunde prata igenom en hel film, han pratade nästan jämt om sig själv och ville alltid att vi skulle göra grejer på hans vis.

Det var en gång vi skulle välja en film. Jag sa till förslag att vi skulle kunna se 21'st jump street, för jag visste att han tyckte det var en bra film. Dessutom så var det bara på förslag, så jätteseriöst var det ju inte. Men så fort jag sa det så suckade han djupt och skakade på huvudet samtidigt som han himlade med ögonen och sa "visst" på ett sätt som fick mig att tro att han verkligen inte ville se den filmen egentligen.

Jag ändrade mig direkt och sa genast att "nej, men det var bara ett förslag och att vi inte alls behövde se den", men han kontrade med att "jaja, om du sååå gärna vill se den".

Jag tror jag stod och stirrade på honom i hela 20 sekunder för att se om han skojade med mig eller inte. Han gjorde inte det och jag var helt ärligt, helt chockad. Han hade aldrig varit en sådan dramaqueen över något och just den gången så gjorde det inte så mycket. Det var ju bara första gången det hände och jag var mest chockad över det hela. Men när det sedan fortsatte med att han pratade igenom hela filmen, skrattade högt åt sina egna skämt som var i nivå med "glass i stora lass" i humorskala (ja dom räknades knappt som skämt), så kände jag att det hade gått lite för långt. Något hade hänt med honom och antingen så ville han bli av med mig eller så visade han då sitt sanna jag.

Men jag tyckte verkligen det var så underligt. För det hade ju mycket väl kunnat va att han fick panik över att vi faktiskt var ett par och att vi var tvungna att göra grejer tillsammans hela tiden och att vi på något sätt hörde ihop. Det kunde också ha varit något i stil med att han ångrade sig totalt för vad han har gått in för och att han ville att jag ska dumpa honom.

Men allt som hände kändes bara inte som Aron. Han kändes som en helt annan person, och ska jag vara riktigt ärlig så var jag ledsen och besviken. För jag hade trott i cirka två års tid att Zami var min livs kärlek och att han var helt perfekt. Nu var visserligen ingen människa perfekt, men perfekt för mig i alla fall. Aron verkade verkligen bra till en början, men det hade spårat ur. Han hade spårat ur. Ingenting stämde överrens längre och jag var så sjukt trött på att han var så störig. Jag hade till och med börjat hitta på ursäkter så att jag slapp va med honom och så borde det ju verkligen inte vara mellan ett sant par? Tänk så var vi inte rätt för varandra?