Zaminoah

Kapitel 10

!"#¤%&/()=?=)(/&%¤#"!

     Så nästa dag så gick jag med bestämda steg mot skolan. Jag hade inte sett Aron någonstans på stationen, så jag tänkte att jag skulle få chansen att prata med honom när jag kom till skolan. Vintern verkade komma tidigt i år, för de första snöflingorna singlade ner och fastnade i mitt mörka hår. Jag hade fått in en vana att alltid fläta mitt hår innan jag lägger mig för natten så att det blev vågigt dagen efter, jag tyckte alltid om det bäst när det inte var helt rakt och livlöst.

     Jag tittade och letade febrilt efter Aron vart jag än gick och när jag trodde att jag såg honom så nästan skrek jag rakt ut för att jag så gärna ville prata med honom. Det var ganska pinsamt när jag insåg att killen jag hade skrikit på var en helt främmande person och att folket runt omkring mig antagligen trodde att jag var skvatt galen eftersom jag nyss hade ropat ut Arons namn över hela entréhallen. Så för att leda uppmärksamheten till något annat så tog jag upp telefonen och låtsades att jag pratade med någon och gjorde som alla andra, nämligen att kolla runt för att se vem det var som var så galen att hen hade skrikit rakt ut. Men jag förstod snabbt att det var ganska lönlöst för folk hade redan hört att det var jag. Det var ett bra försök i alla fall.

     Men trots denna otroligt pinsamma situationen som hade ägt rum så var jag fast besluten vid att ja, jag skulle verkligen prata med Aron den dagen. Jag var så fast bestämd vid detta att det inte fanns något annat val och jag blev irriterad när jag inte såg Aron någonstans. Jag traskade genom hela entrén på skolan och gick mot mitt skåp. Några killar från min klass stod och hängde vid dem och som vanligt så var det inte ens en blick åt mitt håll. Jag brydde mig ändå inte om det. Men det irriterade mig ännu mer, för Aron brukade alltid hänga med just dem killarna när han inte var med mig, Ellen, Sanna eller Lina. Han brukade alltid vara med Pontus, Krille och Jonas. Men inte den här gången. Jag öppnade mitt skåp och som vanligt så var oturen på min sida idag med. När jag skulle öppna min väska för att ta ut mitt kollegieblock och mapp så går dragkedjan sönder och hela mitt söndriga pennskrin trillar ut och sprider alla mina färgglada pennor runt i hela korridoren som varenda elev i den andra årskursen passerar varje morgon. Så jag stånkade och stönade och böjde mig sakta ner så att alla förstod att jag också tyckte att jag var störig. Killarna bredvid lade såklart märke till vad som hade hänt och började flina åt mig, men just då kunde jag faktiskt inte bry mig mindre.

     Men livet på 11 sekunder nere på golvet kändes verkligen superjobbigt. Jag ville börja gråta. Antingen det eller gå och gömma mig i ett hörn på någon toalett och aldrig komma tillbaka. Folk skulle nog så småningom glömma bort mig och sluta undra vart den där pinsamma tjejen i klassen hade tagit vägen.

     Men jag gick inte och gömde mig i ett hörn på en fesen äcklig toalett. Jag plockade upp mina grejer och la in dem i skåpet precis som att inget hade hänt. Jag borstade av mina byxor lite grann och sedan så tog jag det jag behövde till vår första lektion. Killarna som fortfarande stod och hängde vid skåpen som alla andra dryga killar i min årskull fortfarande gjorde hade fortfarande inte kommit över att jag hade tappat ut alla mina grejer i korridoren och dem försökte fortfarande att hålla sig för skratt. Till en början så brydde jag mig verkligen inte om dem, men visst blev det lite jobbigt när man hörde kommentarerna de skrattade åt. Det var precis som att dem tyckte att de var genier bara för att någon av dem hade sagt ”klumpig ko”. Jo visst, grattis här har du nobels humorpris.

     Jag var så irriterad och trött på att folk jämt gjorde som de själva ville på andras bekostnad att jag gick fram till dem och ställde mig mitt i deras cirkel. Jag hade aldrig pratat med någon av dem trots att vi hade gått i samma klass i snart 1,5 år.