Aideens Ryttare 2

Kap 7

3 dagar hade gått.
Alla hade försökt.
Alla Soulriders.
Elizabeth.
Men ingen kunde få mig att prata mer en nödvändigt.
Min huva hade jag haft nerdragen så mitt ansikte hela tiden var gömt.
Än visste inte Elizabeth vem jag var.
Men nu började dom bli jobbigare än någonsin.
Dom visste att jag hade information som dom själva inte hade.
Självklart kunde jag sammarbeta ifall jag ville.
Men rakt på sak så ville jag inte det.
Det mesta jag gjorde var att rycka på axlarna, himla med ögonen, och fnysa lite då och då.
*
Det var natt.
Jag älskade natten.
Även om jag var sammankopplade med alla elementhästar så var natten speciell för mig.
Nightmystery var speciell för mig.
Jag satt här.
På staketet till Elizabeth's lilla bakgård.
Mina mörka ögon var fästa på den svarta himlen med dom klart lysande stjärnorna.
Och jag hade en sorgsen känsla av att Nightmystery stod precis lika dant och längtade efter mig.
Varför jag inte sov hade jag mina förklaringar till.
Jag trivdes inte blad människor.
Sängar... jag hade vant mig vid att sova lutad mot en häst, liggandes på en häst rygg, eller liggandes på marken.
Sängar, var för mjuka och fluffiga.
Jag trivdes inte häller med känslan av att nån kunde se mig sova.
Hos elementhästarna var det bara vi.
Inga andra.
*
Jag sjöng svagt.
En barnvisa som jag älskat när jag var liten.
Min mamma hade sjungit den för mig.
Varje natt, när jag inte kunde sova.
Jag kunde varenda ton, varenda stavelse.
Ljuset i dig, släppt det fritt.
Hjälp dom andra lev sen ditt.
Tid är bara siffror.
År är bara dagar.
Jag ryckte till.
Bredvid mig stod en av tjejerna.
Julia.
Tjejen som aldrig sa nått såg ursäktande på mig.
"Förlåt om jag störde dig."
Jag ryckte på axlarna.
Hon satte sig försiktig ner bredvid mig.
"Du sjunger vackert, var lärde du dig sången?"
Åter rykte jag på axlarna innan jag lugnt sa.
"Min mamma brukade sjunga den för mig."
Min blick var fortfarande riktad mot himlen när jag sa det.
Jag hade aldrig pratat om mitt förflutna.
Det var nått som jag alltid hållit för mig själv.
Elementhästarna visste självklart grunden till allt men inga vidare detaljer.
"Varför sover inte du?"
"Jag trivs inte här..."
Sa jag aningen ursäktande.
Hon nickade som att säga: jag förstår.
Sen satt vi bara där.
Jag längtade efter Nightmystery.
Och jag antog att han längtade efter mig.
Utan att känna elementhästarnas närhet var jag tom.
Dom var en del av mig och utan dom gjorde det ont.
Utan dom så var det som ett stort hål i mig, trots att jag mycket väl visste att dom inte var långt borta.