Aideens Ryttare 2

Kap 16

*Kajsas perspektiv*
Hade jag precis hjälp nån att fånga min syster?
Självklart visste jag det inte, men hon var min syster...
Jag försökte fånga hennes blick, försökte på nått sätt få henne att förklara.
Men hon stirrade stint ner i marken, hon knöt näven och höjde blicken.
Riktade den mot Mr Sands.
"Du är inte min pappa, och hon är inte min syster..."
Mumlade hon.
"Varför har du inte sagt nått!?"
Sa jag högt, medan min blick förtvivlat for runt.
"För om du visste, skulle du inte hjälpt mig."
Svarade Mr Sands och log kallt.
"Släpp mig, eller...."
Väste Jasmine.
Till svar skrattade han.
Han skrattade lika kallt som hans leende var.
"Eller vad?"
Hon visslade, och en halv sekund efter blossade elden upp.
Runt oss....
Hennes ögon brann av hat, och det eldröda stoet gick snabbt ut ur en stor glänta.
Hon slog argt med hoven i marken och Mr Sands män flydde snabbt.
Men an stod kvar.
Med samma belåtna leende.
"Du har ingen chans mot mig."
Väste Jasmine.
Åter skrattade han.
"En liten häst, plus en halv soulrider och halv mörkeryttare. Mot mig, och din syster."
Han såg detta ytterst roligt och stoet gnäggade igen.
Den här gången var det som om en jordskakning, ett brun sto, med gröna blad i manen, en vacker ståtlig hingst, vit som månen med porlade vatten i manen och svansen.
Och en otrolig svart hingst, svart som natten med stjärnor i manen och svansen.
Elementhästarna.
Mr Sands såg ut att tappa hakan.
Han backade.
Snabbt som attan.
Sedan vände han sig om och sprang.
*Jasmine's perspektiv*
Jag såg efter honom och sedan på elementhästarna.
Jag ville inte gå så långt.
Men han hade inte gett mig nått val.
Jag mötte sedan Kajsas blick.
Som egentligen var riktad mot dom ståtliga hästarna bakom mig.
Jag gick fram till den svarta hingsten och viskade i hans öra.
"Göm er väl min vän, var försiktig."
Sedan sprang dom.
På nån sekund var dom borta och och jag suckade.
"Ge dig av."
Sa jag högt, för att få Kajsa till nuet.
"Tillbaks... men.. jag..."
"Jag skonar ditt liv, för att du är min syster, men stick."
"Jag vill inte..."
Darrade hon fram.
"Förväntar du dig, att efter att du var nära att kosta min frihet, mina hästar, och kanske mitt liv, att jag ska lita på dig?"
Hon teg.
"Du och din pappa kommer aldrig hitta hästarna, och ni kommer aldrig kunna rå på mig."
Väste jag.
"Vår pappa."
Mumlade hon till svar.
Jag fnyste.
"Han har aldrig vart min pappa."