Aideens Ryttare 2

Kap 28

Det slutar här.
Snälla säg att det slutar här.
Jag vill inte mer.
Jag vill inte känna svaghet.
Snälla.. Låt det sluta.
Jag tänkte på Saffron, på Night och Silversong.
Jag tänkte på Kajsa.
Och det gjorde ont i mig.
Jag svek dom alla, lät dom alla falla till botten och efter det skulle ingen vara där för att sträcka ut en hand att dra dom upp med.
*
Jag kände mig själv resa mig.
Vad skulle jag kunna göra.. Utan krafter var jag ingenting.
Och vem skulle någonsin kunna ersätta krafterna som jag en gång besatt förmågan att kontrollera?

När jag åter höll på att falla kände jag ett oar armar som fångade mig.
Kajsa stod bredvid mig och jag kände hur tårarna tryckte bakom ögonlocken.
Kajsa såg ner på mitt sår i magen och flämtade.
"Hela dig själv Jasmine! Snabbt!"
Jag skakade bara på huvudet och viskade sedan lågt.
"Jag kan inte."
Hon skrattade nervöst.
"Klart du kan! Du är den mäktigaste magikern över hela Jorvik! Sluta spela dum!"
Jag hostade till och kände den välbekanta smaken av blod i min mun.
"Inte längre."
Jag pausade och svalde kräkreflexerna.
"Han tog krafterna.. Han tog dom allihop."
Hon visste inte vad hon skulle svara till det.
Jag såg det på henne.
Jag såg att hon ville kura ihop sig till en boll och krypa in i ett hål.
Jag såg hur tårarna var nära att rinna för hennes nu väldigt bleka kinder.
Jag log svagt.
Tog min hand och strök sakta och försiktigt bort en av hennes lockar som hängde för i hennes ansikte.
"Vad ska vi göra nu?"
Hennes röst skakade.
"Jag vet inte."
Orden kändes obekanta.
Jag hade tidigare alltid vetat vad man skulle göra i en sån här situation.
"Det löser sig."
Viskade jag.
Jag kände hur blod rann ner för mina läppar men jag orkade inte röra mig i Kajsas grepp.
När den bekanta svarta känslan kröp genom kroppen lät jag den komma
Så svag, så ensam.
Aldrig kraften som behövs för att göra det rätta.
Aldrig stark nog.
Och nu slutar det.
Jag kände Kajsa skaka om min kropp och hur hennes tårar droppade ner på mig.
Jag log svagt.
"Förlåt mig."
Hon skakade på huvudet.
Lät tårarna fortsätta rinna och viskade.
"Det är inte ditt fel."
Jag ville skratta, för jag visste att hon ljög.
Det var mitt fel.
Det var jag som hade lett alla dessa underbara människor och hästar in på fel väg.
Bett dom följa mig och lita på mig.
Som sen lett till att jag drog dom med mig i ett mörkt hål.
"Ljug inte för mig."
Jag hostade till igen.
Slöt sedan ögon.
Kände hur Kajsas kalla hand strök bort en av mina svarta lockar och snyftade vid min sida.
Jag kände hur hon hade lagt ner  mig på det mjuka gräset och hur hon sedan höll i min ena hand.
Mörkret började lägga sig över mig på riktigt.
Känslan av gräs under mig började försvinna.
Vinden runt mig slutade blåsa.
Men en sista blick kastade jag upp på himlen.
Samma himmel som Månhingsten och Solstoet hade skapat tillsammans.
Hälften dag, hälften natt.
Så vacker, men så farlig.
För att blanda krafter så starka var riskabelt.
Men vad spelade det för roll.
Jag skulle dö.
Jag skulle multna i gräset.
Och mina minnen, min erfarenhet, hela mitt liv - skulle dö med mig.
Och fanns det jag kunde göra?
Jag var utan mina krafter en helt vanlig flicka.

//
FÖRLÅT ALLA ❤️
VET ATT JAG INTE POSAT PÅ LÄBGEE MEN SKRIVIT PÅ EN ANNAN BOK!
Kolla in den btw: The fifth spirit.