Aideens Ryttare 2

Kap 27

Tillslut gick jag in i stugan.
Jag såg mig omkring och kände hur jag näst intill sprang på stället.
Jag gick in i Elizabeth's vardagsrum och såg hur Kajsa låg där med med dom andra Soulriderna stående bredvid.
Under ett kort tag stod jag bara där och lät min blick glida över Kajsas medvetslösa kropp.
Ansiktet blekt.
Håret hängde i ner över ansiktet och jag såg hur armarna och händerna var kraftigt spända.
Jag gick med tysta steg framåt och satte mig hos henne och fattade tag om en av hennes spände händer.
"La miora si bavenja kolara"
Upprepade jag lågt och ett kraftigt ljus uppstod från mina händer.
Det gled över henne och efter några få minuter öppnade hon sakta ögonen.
Huden var fortfarande blek och hon hostade till några gånger.
Jag var efter det tvungen att sätta mig ner själv och knippade efter andan.
Elizabeth la hen hand på min rygg som jag snabbt slog bort.
Att känna mig svag var nått jag helst struntade i.
Jag hade känslor, ja, men jag om jag visade dom kanske det skulle slå tillbaka på mig.
Jag reste mig på vingliga ben och vände mig mot dörren.
"Möt mig vid silversongs floden när du mår bättre Kajsa."
Efter det steg jag på vingliga ben ut ur stugan och var åter nära på att falla ihop om inte Night stod där och stödde mig.
"Trots att vi inte hör i ihop för all framtid, är jag glad att du finns där inte Saffron kan finnas."
Han frustade och drog sin mule över min kind.
"Jag måste tillbaka, Saffron kan..."
Jag var tvungen att pausa för att ta några djupa plågsamma andetag.
"Kan hjälpa mig.."
Avslutade jag och drog mig sakta upp på Night's rygg.
"Snabbt pojken min."
Med stora kraftiga steg gled vi in till mitten av skogen där jag näst intill föll av.
"Tack min vän, vi ses snart."
Han gnäggade och slog med hoven i marken till svar innan jag snart började  försvinna.
När jag stapplade in i gläntan var det ingen där för att att stötta mig då jag föll ihop på marken och när jag tittade uppåt mötte jag ett par ormliknande ögon.
"Trevligt att träffa dig igen Jasmine."
Min blick.. Den kunde inte jag häller förstå.
Hat.. Massor av hat.
"Detsamma, Mr Sands."
Jag reste mig upp.
På vingliga ben med bara en tanke i huvudet.
Var är Saffron?
Jag såg på mannen framför mig.
"Hur kom du ens in här? Inga onda makter kan komma till Mån och Sol riket."
Väste jag fram.
"Med den rätta formeln så kan vi."
"Var är Månhingsten?!"
Jag gav honom en blick som fick honom att backa några få steg.
"Bara tillfångatagen, just nu."
Flinade han.
Jag trampade på samma ställe.
Som kraftfull magiker hade jag reservkrafter som kunde användas vid vissa tillfällen.
Och just nu kokade jag av vrede.
"Hur kunde nu ens fånga dom?"
Även om jag mycket väl visste att det fanns ca 2 formler som inte ens dom kunde rå på så...
"Genom att förblinda dom med mörka tankar."
Jag stod stilla ett tag.
Tänkte på allt som Night någonsin lärt mig om mörk magi.
Och långt inne mindes jag vad han hade sagt.
Den formeln var som att fånga själen i ett nät av onda och negativa tankar.
Jag rycktes ur mina tankar när
Mr. Sands rörde på sig.
"Vad vill du? Du är inte stark nog att besegra mig än."
Sa jag med sammanbitna tänder.
Han skrattade kort.
"Jag ska inte slåss mot dig, men dina krafter ska bli mina."
Med några steg var han framme vid mig och plötsligt blixtrade ett knivblad till i månens sken.
Det gled in i min mage och det enda jag kunde göra var att flämta efter luft.
Med några enkla ord kände jag hur mina krafter lämnade mig och jag kunde inte göra nånting.
Så hjälplös.
Så svag.
Det svartnade för ögonen.
Jag glömde bort himmel och jord när jag såg Mr. Sands resa sig från mig.
"Vi ses snart igen min dotter."
Han pausade och flinade.
"Eller kanske inte. Det är beroende på hur bra du överlever knivhugg"
Jag ville skrika att jag inte var hans dotter.
Men bara ett väsande hostljud kom fram.
Strax efter såg jag inget mer,
och ljust.. Blev till mörkt.

****
Hej!
Jag går rakt på sak!
VAD HAR HÄNT MED MITT OMSLAG!?
NÅN SOM VET VAD SOM HÄNT ELLER HUR JAG FIXAR DET DÅ JAG INTE HAR KVAR BILDEN FÅR GÄRNA KOMMENTERA!?
Tack ❤️