Aideens Ryttare 2

Kap 23

*Kajsas perspektiv*
-10 munter senare-
Jag gick irriterat iväg.
4 öar!?
Och 16 hästar!
jag sparkade irriterat till en sten men ett plågsam stön flög ur mina läppar när stenen, som var FÖR stor inte flyttat på sig.
Jag satte mig sakta ner på marken och funderade.
Jasmine hade sagt, precis innan jag gått iväg.
Du är din häst, din häst är du.
Vart skulle du gå om du vore en häst med din personlighet?
Jag hade enkelt svarat att hon pratar i gåtor och jag är säker på att innan jag gått hade hon sagt nått om att hon visste vem både hennes egen häst var och min!
"Hm, jag skulle gå till nått tyst ställe, fridfullt... där jag kan vara ensam."
Jag la mitt huvud i mina händer och fortsatte fundera.
"Jag skulle gått nånstans där det stilla vattnet sjöng mig till sömns, där månens strålar och solens ljus alltid värmde mig."
Jag suckade irriterat då en plågsam huvudvärk började träda fram.
"Nånstans där vinden rufsade om min man, där trädens löv skuggade mig och där jag lätt kunde gömma mig."
Och plötsligt drogs jag in i en dröm.
Jag såg en plats bortom tid och rum.
Bortom Aideens ljus, och bortom soulridernas enade krafter.
Plötsligt stod jag där.
En undangömd slätt.
En silverfärgad bäck ringlade genom den och dess sång fick mig att gäspa kort.
Träden fanns där.
Deras många löv som utgav skugga och trygghet.
Det var tyst.
Härligt tyst.
Det var fridfullt där det gröna gräset vajade i vinden som rufsade om mitt hår.
Det var allt jag föreställt mig, fast bättre!
Jag tittade sakta upp på himlen och flämtade till.
Himlen var uppdelad.
Som om nån dragit ett sträck igenom den.
På ena sidan stod fullmånen högt.
På den andra lyste solen starkt.
Men jag funderade inte länge över det.
För när jag följde bäcken med blicken uppfattade jag två hästar.
Som hade som ett lysande sken runt sig.
Den ena, silver färgad med manen till knät, två vingar i samma färg.
Och ett horn som gnistrade i månljuset.
Den andra.
Guldfärgad, en lite ljusare man, samt lite ljusare horn och vingar.
Dom var stora.
Praktfulla, ståtliga...
Jag skulle kunna komma oändligt många ord för att beskriva deras skönhet.
Dom var helt enkelt dom vackraste hästarna som fanns.
Vackrare än alla andra..
Till och med elementhästarna.
På den silvriga hingstens rygg satt nån och klappade hans stolt krökta nacke.
Jag gick närmare och stannade sedan några fåtal meter ifrån dom.
På hingstens rygg satt Jasmine.
Jag gapade bara.
På närmre håll var dom ännu vackrare.
Utan att jag styrde mina ben gick jag sakta fram till det gyllenfärgade stoet.
Mina läppar fick fram ord jag inte ens hörde själv.
Bär mig på din rygg mot seger.
Hon vände sig så hennes glänsande rygg var riktad mot mig och jag svingade mig försiktigt upp.
Jag mötte Jasmine's blick och hon log medan hon sa.
"Bra gjort min syster."
Efter det var det som om jag för första gången någonsin levde.
Det ända jag hörde var ljudet av dom mäktigaste hovarna mot marken.
Månhingsten och solstoet...