Aideens Ryttare 2

Kap 20

Jag sa sedan åt hästarna att gå, innan nån annan såg dom.
"Men.. tillhör alla nått element?"
Frågade Julia blygt.
Jag nickade sakta.
"Alla levande väsen har ett element, magiska som icke-magiska. Även ni."
Jag såg snabbt vad Joline skulle fråga.
"Daniella och Julia tillhör vattenelementet, Joline tillhör eldelementet, Anna tillhör jordelementet."
Anna räckte upp handen och jag nickade mot henne som klartecken att prata.
"Vad tillhör Kajsa för element?"
Jag mumlade för mig själv när jag kom och tänka på Kajsa.
"Vind."
Daniella fnyste för sig själv och frågade sedan, som om det vore det enklaste att svara på någonsin.
"Hur ska vi balansera Jorvik?"
Jag vet inte.
Jag ville gråta fram orden.
För jag visste inte...
*Kajsas perspektiv*
Jag önskar blickar kunde döda, då skulle min pappa, vara död för längesen.
Usch, jag spyr bara jag tänker på det.
Med en trasa för min mun och mina händer bundna bakom min rygg satt jag inne i en liten... kammare.
Enligt mig, ett fängelse...
Utanför stod Mr Sands och Clarie.
Clarie's tillgivna röst störde mig och så fort hon öppnade munnen ville jag slå till henne.
"När kommer hon börja sammarbeta igen?"
Sa sedan Clarie.
Mr Sands ryckte på axlarna.
"När jag haft... ett litet snack med henne."
Han näst intill släpade mig till utkanten av båten och drog sedan av munkaveln.
"Kära dotter, du behöver skärpa dig, du vet vem du är, och du vet att du vill fånga Jasmine."
Jag spottade precis bredvid honom och mumlade sedan.
"Jag förbannar dig för all framtid, du är inte min pappa, du kommer aldrig bli min pappa, och jag vill INTE fånga Jasmine."
Han lossades se förvånad ut och sa sedan.
"Men varför då Kajsa? Det har alltid vart vårt högsta preoritet."
Jag kokade av ilska.
Bokstavligen kokade.
"För Jasmine är min syster, och det har vart DIN högsta preoritet!"
Utan att jag visste ordet av det hade jag kastat mig i vattnet.
Kylan omgav mig.
Jag visste inte hur länge jag skulle kunna klara mig.
Men det var allt jag kunnat göra.
*Senare (okänt klockslag)*
Jag hostade nått hysteriskt.
Hur länge jag vart i vattnet visste jag inte, eller hur jag kom upp på land...
När jag tittade upp från marken möttes jag av en häst.
Silvervit...
Elementhästen!
Jasmine hade vetet att jag skulle komma...