Aideens Ryttare 2

Kap 4

Jag satt högt upp i en av dom stora trädkronorna.
Vinden fläktade mig mjukt i ansiktet.
Allt var tyst.
Jag älskade tystnaden.
Den var som musik.
Fast.
Ändå inte.
Mina ögon var slutna.
Mitt sinne slappnade av.
Jag fokuserade alla mina krafter på att göra halvmånen till fullmåne.
Natten var den svårare att styra.
Den bar på nån mörk magi som jag inte bar inom mig.
Nått som var nästan för svårt att kontrollera.
Men mitt i mitt arbete hörde jag ett svagt ljud.
Ett ljud som något elr någon försökte dölja.
Jag sträckte ut mitt medvetande, försökte få kontakt med Nightmystery, men alla mina krafter hade jag lagt på månen.
Jag hade hoppats att natten skulle vara lugn, eller rättare sagt, jag hade gissat att natten skulle vara lugn.
Att vara stressad och nervös störde min koncentration och mitt lugn.
Tanken hade aldrig slagit mig att jag skulle kunnat behöva mina krafter för att försvara mig.
Men lite krafter hade jag och med svaga vindar gjorde jag så jag tyst gick från trädkrona till trädkrona.
När jag var på trädet över saken eller personen som gjort ljudet kikade jag försiktigt ner.
En flicka med blont, långt platt hår stod under mig.
Hennes mobil var tryckt mot örat och hon pratade lågt.
"Jag är säker på att jag såg nått, en svag siluett."
Personen som hon pratade med verkade irriterad.
"Men gör det bättre själv! Om tjejen lyckats gömma sig i 2 år så tror jag knappast det är en barnlek att vi ska kunna hitta henne."
Jag flämtade tyst.
Det var mig tjejen var ute efter.
Och när jag åter satt tyst kände jag små, typer av vibrationer från henne.
Åter flämtade jag till.
Detta var en av ödesryttarna.
-
Min mantel hängde slappt över mina axlar.
Det var svårt att fortsätta försöka höra vad flickan sa.
Jag hade lust att slå på nånting.
Ett träd eller en sten.
En människa skulle funka lika bra.
Men även om jag inte gillade människor så var jag rättvis.
Jag hade haft 2 hela år med hård träning från dom fyra elementhästarna.
Den här tjejen kanske tränat lite med sina 3 vänner, men var långt ifrån lian bra som jag.
-
Jag drog huvan på mantel över huvudet så jag lättare smälte in i naturen.
Jag hade saktat samlat lite krafter genom att sitta still och lyssna på tjejens samtal och förstod att det var dags att gå innan hon kände min närvaro.
-
Jag koncentrerade mig på den svaga vinden runt mig och och drog sedan fram över trädens kronor, knappt genom att nudda grenarna.
Min mantel fladdrade med vinden jag skapat och strax efter lämnade jag flickan bakom mig.