Aideens Ryttare 2

Kap 6

Jag hade bestämt mig.
Jag skulle leva det liv som mitt öde bestämt.
Men jag tänkte låta dom fånga mig.
Jag tänkte inte låta dom få en uppfattning om mina krafter.
*
Jag gick genom skogen medan jag tyst sjöng.
Ett svagt ljud.
Men jag lossades inte märka det.
Lossades inte höra det.
Plötsligt stannade jag.
Ett galler, av magi.
När jag kände på det visste jag att gallret inte var så starkt och jag skulle inte behöva mycket kraft för att bryta igenom det.
Men istället så lossades jag rycka i det utan framgång medan jag diskret drog huvan längre ner.
Så att en mörk skugga skymde mitt ansikte.
Ur skuggorna kom flickor ut.
Jag la deras ansikten på minnet.
En av dom kände jag igen, det var tjejen från kvällen innan.
"Ser man på."
Hon gick ett varv runt buren medan hon kaxigt sa.
"Du var visst inte så tuff!"
Jag himlade endast med ögonen.
"Tystlåten va? Vi kan allt få dig att prata! Vi ska..."
En annan tjej avbröt henne.
"Lugn nu Daniella..."
Flickan såg rädd ut, ursäktande helt enkelt.
"Vi för henne till Elizabeth."
Sa en av tjejerna kort.
Ett rep kastades runt min överkropp och jag lossades försökte kämpa emot.
Vi hade gått en bit, om jag hade velat hade jag enkelt kunna ta mig här ifrån men jag tänkte lyssna på elementhästarna.
Jag tänkte leva mitt liv som mitt öde bestämt.
Jag behövde inte skaffa vänner, jag behövde inte bli deras vän, och jag behövde inte ge dom mitt förtroende.
Det enda jag behövde göra var att rädda Jorvik, och sedan försvinna som en skugga.
Jag skulle rädda Jorvik, jag skulle göra det för elementhästarna.
Inte för mig eller för dom 4 soulriderna.
*
Men jag ville inte bli utnyttjad.
Det var anledningen till att jag inte visade mina krafter.
Jag ville vara precis så bra som jag behövde för att rädda Jorvik.
Inte mer.
Jag ville inte framstå som bäst.
Och visst, när jag precis kom till Jorvik, så hade jag endast slagit mig själv om jag tänkte dom tankarna då.
Men elementhästarna förändrade mig.
Dom lärde mig att det finns mer i livet än sorg och ilska.
Och i deras sällskap så är jag lycklig, glad.
Vilken fortfarande förvånar mig.
För om jag aldrig hade träffat Nightmystery, så skulle jag aldrig bli lycklig.
Jag skulle fortsätta begrava mig själv i mina förluster och sorger.
Inte tänka på framgångarna och det lyckliga i livet.
Självklart hade jag inte mycket lyckligt i mitt förra liv, jag hade helt enkelt inte så mycket att leva för.
Men nu har jag det, jag har Jorvik, och jag har mina hästar...
*
Vi kom fram till den lilla byn.
Jag kände mycket väl igen den röda lilla stugan.
Min huva var nerdragen så mitt ansikte var dolt under en skugga.
Jag kanske bestämt mig för att sammarbeta.
Men jag tänkte fortfarande spela mitt spel.
Det här skulle inte gå på det sättet där jag helt random blir vän med dom och alla är lyckliga där efter.
Nej.
"Rappa på lite."
Jag rykte till och fortsatte gå.
Det var den blonda tjejen som talat.
Daniella.
-
Vi kom fram till stugan och en av tjejens knakade på.
Mycket riktigt öppnade Elizabeth och hon såg glatt överraskad ut.
"Ni har gjort ett strålade jobb flickor! Kom in med er."
Och fortfarande lika irriterande var hon, samma glada tonfall som tydde på att hon hade 3000 år på sig.
Vi gick in i stugan.
En vanlig stuga, ett sovrum, ett litet kök samt vardagsrum.
"Flickor, jag vill inte att ni ska ta fel på det jag säger nu, men jag trodde inte det skulle vara så lätt att fånga henne."
Jag himlade åter med ögonen samtidigt jag muttrade.
"Dom var otroliga...."
"Vad sa du?"
Elizabeth verkade mycket väl hört vad jag sagt, men verkade glatt överraskad över att jag pratade.
Åter muttrade jag till svar och halv lyssnade på samtalet som började i rummet.
För det mesta himlade jag med ögonen åt det dom sa elr la till ett fnys vilket alltid fick dom alla att ge mig en kall blick.
Jag brydde mig inte, varken vad dom sa elr vad dom tyckte om mig.
Jag brydde mig inte vad nån tyckte om mig.