Aideens Ryttare 2

Kap 17

*Kajsas perspektiv*
Han är inte min pappa...
Meningen ekade genom mitt huvud när jag såg på Jasmine.
"Snälla Jasmine, jag..."
"Nej!"
Avbröt hon snabbt.
"Jag tänker inte lita på dig! Jag tänker inte ge dig några svar! Du hade en chans, en chans att välja rätt väg!"
"Men jag hade ingenting med det att göra!"
Skrek jag fram.
Jasmine blundade kort och när hon åter tittade på mig var hon tårögd.
"Dom hästarna betyder allt för mig! Fattar du! Allt! Jag kan ha kostat dom deras frihet! Tack vare dig! Jag kan ge dig ett svar Kajsa."
Hon tog en paus, då hon drog ett djupt andetag och knöt näven.
"Jag är sammankopplad med alla dom fyra elementhästarna. Jag besitter alla deras krafter och styrkor tillsammans.
Jag är starkare än du någonsin kommer kunna föreställa dig."
Hon avslutade och vände sig om.
"Jag vill inte döda dig, eller skada dig.
Och det är därför jag säger åt dig att ge dig iväg! För du Kajsa, hör inte hemma här."
I slutet darrade hon på rösten och jag drog en djup suck.
"Det gör inte du häller Jasmine..."
Fortfarande med ryggen vänd mot mig sa hon.
"Nej, jag hör hemma ensam med elementhästarna, inte bland människor eller Soulriders, men det här är ett måste."
jag skrek i förtvivlan.
"Du är menad att bli mörkeryttare!"
Nu mötte hon åter min blick.
"Ingen annan kan bestämma mitt öde, eller vilka vägar jag ska välja.
Ingen kan bestämma vem jag är, och vilken sida jag väljer."
Sedan visslade hon, kastade sig upp på den svarta hingsten i galopp och efter det stod jag ensam kvar.
Hon hade rätt.
Ingen annan borde bestämma mitt öde.
Men mitt liv hade aldrig fungerat som hennes.
För jag hade svurit en ed.
En ed jag inte kunde bryta...