Aideens Ryttare 2

Kap 29

*Kajsas perspektiv*
Hon slöt ögon, hade det där lilla leendet på sina läppar och mina tårar slutade inte rinna.
Vad skulle hända nu?
Inte bara det att vi förlorat Jasmine...
Mr. Sands hade hennes krafter.
När tårarna tillslut slutade rinna började tanken på Månhingsten och mitt Solsto vandra mot mig.
Men hur skulle jag kunna rädda dom?
Jag kunde knappt lyfta en sten på rätt sätt.
Jag suckade.
Jag hade inget val.
Tänkte efter vad Jasmine en gång hade lärt mig om mörk magi.
Och djupt inom mig hittade jag en formel.
Svår att lägga på någon men lätt att ta bort.
Jag viskade några ord och plötsligt var jag hos dom.
Fångade i svarta nät, ögonen helt svarta och deras skrik ekade över ödemarken.
Jag kunde inte röra nätet, det skulle vara farligt för både mig och hästarna.
Jag kände marken skaka under mig.
När Solstoet och Månhingsten inte höll Jorvik och dom andra öarna i balans kollapsade dom sakta.
Jag höjde mina händer i luften och formeln lämnade mina läppar.
Ska jag vara ärlig trodde jag inte att det skulle funka.
Men när det svarta nätet började tonas bort spreds ett leende på mina läppar.
Dom två hästarna slog mjukt i marken och jag sprang snabbt fram till dom.
"Jag känner en störning i mitt sinne Kajsa."
Hörde jag Saffron's fundersamma ton.
Jag kunde inte svara.
Jasmine va död.
Månhingsten's soulmate var död, allt tack vare mig.
"Jasmine.."
Hörde jag han säga i mitt huvud och snart var vi deras rike.
Han var snabbt framme hos henne.
Och åter bröt mina tårar ut.
Min syster var död.
Tack vare mig.
Men Saffron var tyst.
Sarina - Solstoet också.
Han la sig bara sakta ner bredvid henne och lät sin mule vila vid hennes kind.
Tillslut hör jag hans röst, lika lugn och sansad som förut när han kort säger.
"Jag kanske kan väcka henne, men det tar tid."
Tid vi inte har.
Jag hade pressat processen att lära sig kontrollera krafterna, jag hade hamnat hos Elizabeth.
Jasmine hade fått använda sina krafter för att hela mig.
Och sen.. Hade hon vart ett enkelt byte för Mr. Sands.
"Du måste berätta för dom andra att Jasmine... Är sjuk."
Jag mötte Saffron's blick och han suckade.
"Jag kanske kan väcka henne. Men vi måste hålla lugn bland dom andra ryttarna. Tappar don förståndet är dom ett ännu lättare byte för Mr. Sands."
Jag nickade.
Gav mig iväg så snabbt som möjligt och kastade en sista blick på Saffron och Jasmine.
*Jasmine Perspektiv*
Jag såg bara mörker.
Så mörk att ögonen sved av det
Var allt gott jag försökte göra så jag hamnade i helvetet?
Du är inte i helvetet Jasmine.
Jag ryckte till.
Försökte höra var ljudet kom ifrån men det var som om det endast dunkade i mitt huvud.
Du måste fortsätta kämpa.
Kämpa för ljuset.
Jag skakade på huvudet.
Hade en känsla av att rösten kunde se varenda rörelse jag gjorde och sa lågt.
"Jag har inte krafter. Jag är ingenting."
Rösten skrattade till.
För det första har du levt hela ditt liv utan krafter, du har klarat dig då..
Jag avbröt.
"Jag har inte kämpat mot en ond kraft, utan mina krafter..."
Åter skrattade den.
Vänligt.
Dom krafter du besitter kan inte tas ifrån dig. Dom kan kopieras, men dom kan inte tas ifrån dig.
Jag funderade.
"Skulle det du säger vara sant, så betyder det att jag skulle slåss mot mina egna krafter..."
Jag kände röstens leende när den sa:
Kopior är aldrig dom riktiga. Originalet kommer du alltid ha inom dig och det kan inte nån ta ifrån dig.
Men du måste fortsätta kämpa Jasmine.
Den pausade.
För dina vänner, och för Jorvik.
Jag suckade.
Djupt.
"Allt jag gjorde var att leda dom alla på vilospår..."
Rösten sa lugnt.
Dom valde att följa dig, inte för att dom trodde att det inte skulle bli problem, utan för att dom litade på att du alltid, skulle göra det bästa du kunde för att hjälpa dom.
Jag kände nått glimta till i min ena ögonvrå.
Tårar?
Jag blinkade till och tittade upp.
Lågt när uppe såg jag ett ljus.
Du är för ung för att dö, för kraftfull för att ge upp och för godhjärtad för att sluta bry dig om dom du älskar.
Där gick gränsen.
Tårarna rann.
Dom rann lika snabbt ner för mina kinder som den dagen jag hade träffat Nightmystery första gången.
Den dagen jag legat i min säng och gråtit för nått jag inte trodde jag skulle kunna få.
Och åter igen rann dom, för nått jag inte trodde skulle vara möjligt att nå.
Frihet.
Glädje.
Kärlek.
Tårarna rann och rann.
Lät alla dom känslor ta över när jag föll ner på knä.
Det gjorde ont.
Ont i hela mig att behöva se den värld jag älskat så länge, falla sönder.
Se den sakta glida ur mina händer och snart skulle hela jag brista.
Så mycket jag hållet inom mig, så mycket som hela tiden tryckt och bankat i mig och velat komma ut...
Men jag lät det inte.
Jag lät inte känslor gå överstyr.
För känslor... Gör en sårbar.
Det gör en öppet till ett mål...
Jag kände nått mjukt mot min kind.
När jag såg genom alla mina tårar såg jag Saffron stå där framför mig och jag kunde inte sluta gråta för det.
"Förlåt mig..."
Kom tyst fram från mina läppar och han skakade på huvudet.
Nej. Förlåt mig.