Jealous of him

Prolog

"Sa dem ja?" Frågar han samtidigt som han packar ned ännu mer av mina kläder.
"Logan, snälla sluta packa," säger jag ledsamt. "De kan inte flytta Will, jag kan inte flytta utan honom.."
Logan stelnar till, ser upp på mig med ledsna ögon och säger ingenting på en lång stund. "Älskling jag.."
"Blev precis lurad?" Fyller jag i och bryter ut i skratt. "Logan dem sa ja! Jag ska flytta!"
"Din.." Morrar han till svar men fortsätter inte utan tar mig i hans famn och svänger runt med mig i luften. "Detta är de bästa som någonsin kunde hända oss!"
Med de sagt, och utan protest från mitt håll, kysser han mig lyckligt. Om och om igen. Vilket är otroligt svårt eftersom vi både ler och kan verkligen inte sluta le.
Just precis nu, kan inte jag bli lyckligare. Äntligen slipper jag denna helvete stad, får flytta min lille bror till ett annat sjukhus & får bo tillsammans med världens underbaraste pojkvän.

Mitt namn är Celine Jonas, 17 snart 18 år gammal bloggare & fotograf. I min gamla stad visste alla vem jag var, inte på grund av min blogg. Nej, utan för att jag var en olycksfågel. Jag är som en magnet, drar till mig fara, olycka, död & skadar varenda människa i min närhet. Vilket har lett till att, folk antingen tagit avstånd från mig eller jag från dem. Människor, djur, växter, eller ja, någon som helst levande varelse, och jag, funkar inte ihop (nog för att växterna nog är för mitt toppen minne om att vattna, men ändå). De är som min magnet inte dras åt de hållet. Kanske är död, olycka & skadat min grej. Kanske är det var jag hör hemma.
Ibland tror jag att döden vill åt mig, men behöver ta ned varenda människa i vägen först. Som om människorna jag bryr mig om bygger upp en mur, en mur som måste rasa för att komma åt mig.
Så om du vill leva, håll dig borta.
Med Logan är de dock ett undantag. Det är bara han, jag och min lillebror. Logan & Will, det enda som får vistas i min omgivning. I skolan? I skolan är jag själv. Logan bor endast hos mig helger & lov, vilket är mycket nog. Annars skulle han vara med mig, har han lovat.
Vilket han kommer nu. Nu när jag äntligen fått beskedet att Will kan byta sjukhus och flytta med oss. Mamma och pappa flyttar också med oss, även fast de är borta. Och då menar jag faktiskt inte bara att de vakar över oss, utan de flyttar med oss, allvarligt. Deras kroppar följer med.
Och nej, absolut inte, vi kommer inte gräva upp deras kistor och gräva ned dem igen. Faktiskt, så har vi inte begravt dem än. Även fast det om 3 månader gått 1 år. Will ville vara med, och han är inte frisk än för de. Därför har vi bett om att få vänta. Dels för att vi redan planerade att flytta & ville därför begrava dem hos oss. Men också för Wills skull. Vilken 8 årig son vill inte vara med på sina föräldrars begravning? Will förstår inte ens att de är borta, men behöver också ett farväl. Mamma och pappa hade velat de.
Och sist i min familj har vi vår hund, han blev påkörd en vecka efter mamma och pappa bilolycka. Ganska ironiskt om man tänker efter, vad är så speciellt med bilar?
Tro mig, jag älskar hundar. Men anledningen till att jag älskade denna lilla krabat var mest för Wills skull. Gabe, hette han och var Wills bästa vän. Med många om och men, och en hel del pengar - fick till slut Gabe flytta in på sjukhuset tillsammans med Will. Gabe låg alltid bredvid Wills säng, bredvid honom i sängen eller på hans ben. När mamma och pappa dog, ville Will endast ha Gabe på magen. Den lille hunden lydde och fick Will att börja äta igen. En vecka senare när en sjuksköterska skulle låta honom kissa ute i naturen, gick allt alldeles för fort och bilen kom från ingenstans. Sen dess har Will inte sagt ett ord. Han ligger i sängen och stirrar upp i taket eller så drar läkarna med han och droppen & apparaterna som är kopplade tills hans kropp till fönstret och sätter honom där - endast för att stirra ut på ingenting. Ibland tror jag han ser saker vi inte ser, men han visar ingenting. Han bara .. Lever. Han äter då och då, sover mer än nödvändigt, tittar på saker i timmar, sitter tyst, lyssnar när jag pratar eller läser för honom & nickar när sjuksköterskorna frågar honom något.
Jag? Jag tar alla problem om natten, får mardrömmar och gråter hela natten lång. Tills jag är tillsammans med Logan. Och nej, ingen gullig kärleks historia. Jag tvingas att inte gråta eller skrika. Jag vill inte att han ska se, han skulle aldrig förstå. Han skulle säga, "somna om bara" eller "Celine, mardrömmar är för ungar, låt dem inte komma åt dig. Du är 18"
Tro mig, Logan är värdens underbaraste pojkvän. Men det är bara att han oftast inte förstår mig. Men de är inte hans fel. Man kan inte förstå sig på mig.

- 1 & en halv vecka senare -

"Hjärtat är du klar?" Frågar Logan medan han slänger in de sista väskorna i bilen. Jag blickar upp mot den nu tomma lägenheten.
"Ja," viskar jag fram och torkar bort den sista tåren som rinner ned för min kind. Logan har inte märkt de än, att jag grät både när jag packade ned Wills saker eller när jag nu står här och säger hejdå till mitt gamla liv. Men de kommer bli bra. Allt kommer bli toppen.
Fast inte än. Allt kommer bli bra när jag vet att Will kommer till nya sjukhuset säkert och vid liv, och att jag överlever bilresan. Dock kommer jag förstås sova hela resan, eftersom jag tar piller - men jag är fortfarande rädd.
Till och med Will är, och han är en 8 årig liten pojke, han borde älska bilar och beundra dem. Men han kan inte se ens på dem. Inte jag heller.
Med Will i tankarna, sluter jag ögonen och låter mörkret ta över - för en sista gång i en bil. För ärligt, jag kommer aldrig någonsin åka bil igen.

-

HAJ PEEPS, It's been a while </333 Men jag är tillbaks och ja, med min favorit bok av mig so far. Hoppas ni kommer gilla den lika mycket som jag! <3333

PUSS OCH TREVLIG FREDAG

Dagens pepptalk;

"Be happy,
Be bright,
Be YOU"