Jealous of him

[23]

• Lördag, den 22 oktober •

Colton's perspektiv -

Jag är inte sugen på att ha match. Jag borde vara redo att slå sönder någons ansikte, men idag är det inte lockande. Konstigt, eller hur? Men idag är ingen sån dag. Ännu konstigare, men vi får gå vidare annars stannar vi här i all oändlighet.
Svaret på varför jag inte är sugen? Smartphone.
Nog för att hon har nickat åt frågan, lett och sagt att allt är okej. Finns det inte en chans på miljonen att jag går på den lätta. Jag vet att hon inte är en sån tjej som säger något men menar något helt annat. Men idag ljög hon mig rätt upp i ansiktet. Varför? För att den lilla osjälviska Tönten inte vill förstöra min match.
2 late.
Något som också är för sent? Att ta tillbaks att inte ens smartphone kan distrahera mig i ringen.
Jag kommer slaktas där inne.

Jag finner mig själv att tycka om att prata med henne igen. Men det är mig då inget jag skulle säga till henne. Ingen alls faktiskt. Och speciellt inte mig själv. För trots att jag mycket väl vet att jag både uppskattar och gillar hennes sällskap - får jag mig aldrig känna något som helst för henne. Inte ens vänliga vänskapliga känslor. Jag gör inte sånt.
Och det är för en anledning. Jag kan inte förstå vänskap, vänlighet eller känslor.
Och innersinne tror jag Celine vet det också. Men hon finner mig lika fascinerande som jag finner henne.
Jag studerar henne när hon som vanligt snurrar en av hennes snoddar runt hennes fingrar. Jag försöker ta in hur hon knyter den och drar sen i ena sidan för att lösa upp den. Jag ser på henne när hennes både skrattgropar syns och när hon rör långsamt vid hennes smycke.
Hennes mobil ger hon inte en enda blick eller beröring. Den ligger tyst på bänken, lätt för Stefan att beslagta. Det verkar knappt som hon skulle bry sig.
Jag ser på hennes ansikte som är fritt från håret som sitter i en tofs. Jag försöker sätta fingret på vad som är olikt sig, men är snabb med att inse att hon är helt fri från smink.
Hennes hals ser så oskyldig och lockande ut helt bar. Huvtröjan hänger långt ned på hennes axlar och jag har svårt att tro att det är hennes.
Hennes mjukisbyxor sitter sådär underbart tajt som är som ögongodis. Om hon bara hade varit singel. Bara för en natt.
Eller inte. Jag borde inte ens vara så attraherad av henne. Speciellt inte när mer är hans händer har rört hela hennes nakna kropp.
Men hennes läppar ser inbjudande ut trots att hans namn lämnar hennes läppar. Hon berättar att det är han som fick henne gå hit och tackar mig för att läxa upp henne häromdagen. Jag ler bara roat och slänger ett öga på Stefan som är begravd i hans nya bok.
Jag är faktiskt imponerad. Det kommer bli ett någorlunda lätt vad för henne att vinna.
Tur nog vinner jag det andra. Inte ens hon kan distrahera mig från att vinna en match.

Celine's perspektiv -

Jag andas långsamt, tungt och riktigt ansträngt. Varför? Colton.
Jag har aldrig sett honom så ofokuserad, aldrig någonsin faktiskt. Hans blick är överallt. Han liksom studsar på stället och jag förstår inte för fem öre vad tusan han sysslar med.
"Vad gör han?" Undrar jag och ser på Rain.
"Får panik," svarar hon rent ut sagt förbannat. "Hände något innan ni kom?"
Pft! Nejdå! Varför tror hon det?

Jag förstår inte vad jag sysslar med. Jag är i ett total mörker, och försöker hitta något slags ljus. Ljuset som aldrig kommer nå mig igen. Jag får mer och mer panik för varje sekund som går. Jag försöker räkna de, men glömmer bort vilket nummer jag är på och tillslut hur man räknar. Jag känner den där tomma känslan som får en att vilja skrika i panik. Jag känner ingenting men samtidigt så mycket. Jag känner mörkret över mig, som en slags tyngd som trycker ned mig. När den tanken är tänkt, inser jag att jag sitter fast under tyngden. I ren panik försöker jag slita mig loss, trots att jag vet att jag förtjänar detta. Vad ens detta är för något kan jag inte sätta fingret på. Jag vet ingenting just nu. Vet inte vem jag är. Vart jag är. När det händer. Varför detta händer. Eller ens vad som händer. Jag vet, trots att jag inte hört mig själv förs nu, att jag gråtit hela denna tiden. Gråtit högt och i ren panik. Panik över tyngden. Panik över andningen. Panik över gråtandet. Panik över att jag är ovetande om allt. Panik över paniken.
Jag vill sätta punkt någonstans, bara för att det ska ta slut. Men det finns ingenstans att sätta en. Hur sätter man en punkt när inget är avslutat? Hur går man vidare när man inte är färdig? Hur får man smärtan sluta när den bara har börjat?
Det riktigt gör ont, trots att det bara är mina tankar som plågar mig. Smärtan sprider sig och jag vill inget annat än att göra den utvändig. Inget gör ondare än något på insidan. Hur får jag den utvändigt? Hur får jag den bli mindre smärtsam? Hur får jag helvetet att sluta?!
"Snälla skada mig inte"
Om och om igen lämnar meningen mina läppar. Den låter som ett öronbedövande skrik för mig och det gör ondare att säga den än att känna smärtan. Det blir något slags tvångsbeteende och jag måste fortsätta säga meningen. Om och om igen. Trots att jag vet att den enda som skadar mig är mig och mina tankar.