Jealous of him

[1]

• Onsdag, den 28 september •

Celine's perspektiv -

"... Och så levde de lyckliga i resten av sina dagar" mumlar jag och stryker försiktigt Will över håret, hans ögon är slutna. Men jag vet att han inte sover än, han sover när ingen är i rummet längre. Antagligen för att känna sig trygg, på ett annat sätt än vad vi andra gör.
Jag ska precis resa mig ur hans sjukhus säng när hans smala lilla hand tar tag om min handled, utan att som helst öppna ögonen. De är hans grej, att känna av människor och uppfatta vart de är utan att öppna ögonen. Ärligt, han har skrämt mig ett.. Fåtal gånger.
"Ska jag läsa en till bok?" Frågar jag och tar fram ännu en bok. Hur orkar han ens lyssna? Jag har läst hela dagen! Dock älskar jag de, jag älskar böcker & kommer aldrig tröttna på Wills sällskap utan som helst ett ord.
Han vänder ogillande bort huvudet, som om han har smärta. Vilket får mig att genast få panik.
"Will, lugn," viskar jag och styrker honom ännu en gång över håret. "Ska jag lämna dig? Så du kan sova? Så kommer jag tillbaka imorgon igen?"
Han ger ingen reaktion, vilket är ett ja. "Okej," fortsätter jag och kysser hans panna. "Godnatt, älskar dig. Vi ses imorgon igen"
Han svarar inte, såklart inte. Han har inte gjort de på flera månader. Ibland undrar jag om han ens kan prata. Kanske pratar han aldrig någonsin, eller så pratar han med sig själv. Jag klarar inte ens 3 minuter utan att prata, sjunga eller göra oväsen på andra sätt.
Men.. Will verkar njuta av sällskapet tyst. Ibland undrar jag också om han verkligen är lycklig. Liksom om man bortser från hans sjukdom & mamma, pappa och Gabes död. Kanske finns det en liten chans att man kan vara en aning lycklig? Jag menar, jag är. Tror jag iallafall.

"Logan!" Ropar jag när jag sparkar av mig skorna, slänger iväg nycklarna och håller mobilen i munnen. "Jag är hemma!"
Snabba steg hörs ned för trappan och innan jag hunnit reagera kastas jag in i hans famn. "Åh, jag har verkligen saknat dig!"
"Jag har saknat dig med," fnissar jag och kysser hans kind.
"Är du hungrig?" Frågar han och tar min hand, men drar mig åt helt fel håll.
"Nej," mumlar jag innan Logan fortsätter upp för spiraltrappan. Och ja (!) han har en spiraltrappa.
"Bra," svarar han och öppnar vår sovrums dörr. "För jag har inte bara saknat dig, utan saknar dig.. Naken.. I min säng.."
"Du är verkligen sexberoende," flinar jag och låter mig kastas på sängen.
"Kan man säga," ler han och sliter av sig tröjan.

• Torsdag, den 29 september •
"Älskling, jag sticker nu," viskar en svag röst. Jag grymtar och gräver återigen in huvudet under kudden. "Ge mig en kyss så jag kan sticka!"
Jag är halvt vaken. Och vill så gärna somna om. Men min idiot till pojkvän måste tydligen kyssa mig innan han sticker till skolan.
"Celine!" Försöker han väcka mig och jag stönar irriterat.
"Vad Logan?" Frågar jag och tittar upp på min snygge pojkvän. "Jäklar"
"Vad?" Frågar han förvånat.
"Du är snygg," flinar jag och han skrattar.
"Ser inte så dum ut själv," ler han retsamt till svar innan han smeker min kind.
"Visst," svarar jag ironiskt. "Jätte snygg, sådär osminkad, nyvaken, trött, halvnaken.. -"
"Jag gillar dig halvnaken," avbryter Logan snabbt. "Eller helt naken"
Jag slår snabbt till honom med kudden och gömmer mig bakom den andra.
"Rodnar du?" Frågar han med retsam röst. "Rodnar lille Celine för att hennes pojkvän flirtar med henne?"
"Käft!" Skrattar jag och kastar den andra kudden på honom.
"Kärleken man får!"
"Visst dröm på, Cooper" Svarar jag och bäddar ned mig själv i sängen igen.
"Ska vi verkligen börja kalla varandra deras efternamn?" Suckar han till svar. "Det kommer inte bli bra"
"Varför inte?" Frågar jag chockat. Vi brukar alltid retas & leka coola genom att säga varandras efternamn sådär coolt.. 'Coolt'
"För då kommer jag kalla dig mitt efternamn, bara för att jag vill att det ska vara så.."
Det är inte ofta som Logan verkligen säger de där underbart gulliga sakerna som får en att förstå att de älskar en. Han säger orden, men aldrig mer. Därför öppnar jag chockat och lyckligt munnen innan jag kastar mig i hans famn och överöser honom med kyssar, i hela ansiktet och ned på halsen.
"Måste du gå?" Suckar jag ledsamt. Logan ska till skolan idag medan jag "ska" packa upp och göra mig bosatt innan jag sticker till sjukhuset igen för att träffa Will.
Men imorgon, då slipper jag inte skolan utan om allt är klart och jag känner mig redo och frisk - ska jag dit. Men jag har redan bestämt mig för att jag ska dit, hur mycket jag än har kvar att packa upp & hur dåligt jag än mår. Det finns bara två anledningar i världen som skulle få mig bryta det löften.
1, Will behöver mig.
2, Logan stannar hemma. Seriöst, då stannar jag hemma jag med. Aldrig att jag klarar en ny skola, nya människor, nya lärare, ny omgivning & ännu en skola utan världens underbaraste pojkvän.

"Celine, det är skolan, jag måste gå," skrattar Logan roat. "Vem är sexberoende nu va?"
"Usch," jag slänger mig äcklat i sängen. "Gå"
Vilket får idioten att skratta ännu högre. "Är redan sen, så gumman vi ses sen"
Han kysser mina läppar kort och väntar på mitt svar. Och även fast jag borde vara pissed of, kan jag inte. Utan spricker upp i ett leende. Ni skulle sett hans ansikte okej?
"Älskar dig, ha en bra dag"
"Detsamma," ler han innan han kysser mina läppar igen innan han lämnar rummet. Åh hell, jag borde inte göra detta. För jag ska egentligen vara lycklig. Men jag kan inte undgå att låta tårarna rinna ned för kinderna medan mina högljudda snyftningar ekar i den gigantiska dyra lägenheten.

"Hejdå Will," mumlar jag och stryker honom ännu en gång över håret. "Titta inte ut för länge, då kan du fastna"
Jag kan nästan skymta ett leende över hans läppar, men märker sedan att jag bara inbillar mig. Han ser precis ut som vanligt, allvarlig, oberörd och död.
"Jag älskar dig så mycket," fortsätter jag och kysser hans huvud. "Vi ses imorgon"
Klockan är nu halv 5 och Logan kom hem för länge sedan. Men jag behöver stanna hos Will. Det är vad jag behöver om dagarna, det är min enda höjdpunkt & jag kommer aldrig någonsin vara negativ på-
"Va i hela helvete!" Utbrister jag när killen går rakt in i mig. Annars, när jag går ut ifrån Will's rum - brukar jag vara trött & därför vara försiktig och tyst. Men kom igen, om någon går rakt in i en, precis efter att man kommer ut ur ett rum - bara måste man svära okej? Dessutom kollade jag på mobilen! Och hur skulle jag då se denna människa?
"Ursäkta," ursäktar han med mörk röst.
"Tac-"
"Men du gick in i mig," avslutar han med ett leende. "Smartphone" Jag ser mot honom. Rynkar pannan & skakar med en suck på huvudet.
"Det, mina damer och herrar, måste vara det dummaste smeknamn jag någonsin hört!" Utbrister jag surt och trycker ned mobilen i fickan.
"Du pratar inte med folk ofta alltså?" Frågar han tillbaka med ett flin - samtidigt som han trycker ned händerna i bakfickorna.
Jag fnyser. "Till mitt försvar, pratar jag jämt med människor!"
"Visst," svarar han med ett skratt. "Så du har alltså fått ett smeknamn innan då?"
"Eh, Ja!"
"Som vad?" Frågar han och lutar huvudet på sned.
Jag stammar kort fram; "Ja, min.. Pojkvän kallar mig.. Saker"
Han skrattar till igen. "Visst, smartphone, som vadå? Hjärtis? Gumman? Det där är uttjatat"
Jag suckar igen. "Jag måste gå"
"Vänta," mumlar han plötsligt. "Vem är du?"
"En tjej som för övrigt är jäkligt trött på din mun," svarar jag och lutar mig mot väggen bakom mig. För att, ja, på något sätt verka oberörd. Vem är han ens? Han verkar galen. Han är säkert en yxmördare. Han ser definitivt ut som en. Borde jag ringa polisen? Förmodligen.
Hans mun, som faktiskt är ganska okej annars - om han inte pratar med den - ler igen.
"Tjejer brukar klaga när jag pratar," förklarar han. "Dem brukar mer.. Ja du vet, gilla när jag använder den.. Till annat"
Euw. Usch. Fy. Äckligt. Blä. Finns det något mer ord? För om det gör det, läs det.
"Varför ser du så chockad ut?" Frågar han retsamt. "Jag menade sjunga, vad tänker du på?"
Jag kan inget annat än att blänga på människan. Jag vet inte ens hans namn. Men ändå är det uppskrivet på "ogillar i nya staden"-listan.
Om jag inte hade haft världens underbaraste pojkvän, skulle jag varit attraherad av denna snubben. Han är kring min ålder, säkert något år äldre. Hans hy är mörk, och hans hår snaggat. Hans ögon utforskar min kropp medan jag ser på hans. Bara för att se vem människan jag pratar med är.
Jag förväntade mig en T-shirt, skinnjacka & slitna byxor, och sedan se honom åka iväg på hans motorcykel. Men nej, han har vanliga byxor på sig, sneakers & blå skjorta. Han är ändå snygg, för att vara någon annan än Logan.
"Vem är du?" Frågar jag lågt.
"Colton," svarar han med ett svagt leendes. "Vad heter du?"
Jag höjer uttråkad ögonbrynen. Men svarar ändå. "Smartphone"
Han flinar. "Jag är seriös, vad är ditt namn?"
"Obs," suckar jag. "Det ringer måste svara, tjao"
Tre steg går jag för att nå hissen, gå in, klicka på knappen och sedan se honom försvinna mellan dörrarna innan han reagerar.
Well hejdå, jag har en pojkvän - och söker inte en vän.

-

Kapitel ett och det är fredag kväll, har ni märkt att fredagar är min uppdaterings-dag? Om inte; Well det är de ;)))
Thank u alla små söta pannkakor för att ni läser, i Love u <3333

Dagens pepptalk;

"Beauty begins the moment you decide to be yourself"

Puss och trevlig fredag!! <3