Jealous of him

[8]

• Måndag, den 10 oktober •

Celines perspektiv -

"Maja visste att Lasse snart också skulle förstå-" läser jag och avbryter med en gäspning. Will tittar i boken och vänder sig mot fönstret en sekund innan jag fortsätter.
Självklart är det Lasse-Majas dektektivbyrå jag läser. Will gillar att läsa och få böcker uppläst, speciellt ifall det är just Lasse-Maja. Det är nog den enda stunden han verkligen tittar på annat än ut genom fönstret.
Klockan är slagen halv 9 och enda anledning till att jag faktiskt får vara här är för att Will bara är ett barn.
Innan mamma och pappas olycka och Will blev sjuk - kunde inte Will va hemma en endaste sekund själv. De gick några minuter ifall Gabe var hemma med honom, men annars fick han panik. Han ringde en gång 112 för att bara ha någon att prata med. Det sluta med att de skickade en polis dit, hon och Will satt och måla när jag kom hem senare från en dejt med Logan.
Det var bara tacka och hålla käften om att anledningen för att man stack var för att Logan var fast bestämd vid att vi skulle ha en dejt. Inte en minut över 5. Mamma och pappa jobba nästan alltid till 19, om ens så tidigt. Visst började de senare för att behöva sluta så sent men det var inget jag eller Will märkte av.
Sedan den gången prata Will inte alls mycket med Logan. Jag tyckte det var så barnsligt först att jag var förbannad, men förstod sen att min älskade lillebror bara ville ha mig för sig själv.
Klockan är kvart i tio när läkaren kommer in för att skicka hem mig.
Jag kysser Will's panna, säger godnatt och ser in i hans tomma ögon. Önskar så att jag en dag ser hopp i de.

När jag senare kommer hem tar jag en kopp te innan jag slänger mig trött i sängen. Jag kysser Logans kind medan han smeker min arm. Med ett ryck är huvtröjan av min kropp. Logan ser gillande på min kropp och fortsätter knäppa upp mina byxor.
Jag suckar och sluter ögonen. "Jag är trött Logan"
"Jag med," svarar han och kysser min hals. "Trött på alla kläder"
"Logan seriöst," mumlar jag och trycker bort hans händer. "Imorgon"
"Kom igen," säger han och ser rakt på mig för första gången på länge. "Du är aldrig hemma. Jag saknar att vara med dig. Se dig naken i min säng... och jag älskar dig så mycket. Jag vill-"
Jag avbryter honom med en kyss. En kyss som borde få honom att förstå att jag älskar honom med. Bara att jag faktiskt är trött.
Men istället slutar det att vi som vanligt hamnar nakna i varandras famnar. Och tro mig, var jag inte trött innan så är jag de nu.
Godnatt.

• Tisdag, den 11 oktober •

Dagen efter gäspar jag minst 17 gånger bara på första lektionen. Selena får gång på gång smälla till mig för att hålla mig vaken. Jag orkar inte ens fråga varför hon är på den här lektionen?! Har hon bytt? Drömmer jag? Jag vet inte.
Jag sov ingenting i natt, alltså nästan. Visst sov jag, men oroligt och för första gången på veckor hade jag mardrömmar igen. Det sluta med att jag fick stänga sovrumsdörren och sova i soffan. Bara för att Logan inte skulle höra mig gråta och få panikattack efter panikattack. Underbart livet är.

"Celine," pappa ser bak på mig medan han puttar till mig med ena handen. "Gul bil"
"Skojar du?" Utbrister jag i gapskratt. "Den är orange! Mamma säg till honom! Han fuskar!"
"Nejdå," flinar pappa med en blink mot mamma. "Åh! Titta! Gul bil!"
Ännu en gång puttar han till mig medan han tittar bak på mig. Han styr ratten med ena handen och mamma ler mot oss. Lagom road. Will sitter bredvid mig och det är inte förs hans skrik skär genom öronen som mamma och pappa ser tillbaks på vägen. Men vid det laget är de redan försent. Jag skriker så högt jag kan och kastar mig på Will för att skydda honom. Bilen snurrar runt, runt på den hala motorvägen och tillslut välts ned i diket. Jag tappar luften. Vågar inte öppna ögonen. Att säga att jag har Panik är en underdrift. Hela jag skakar. De känns som jag hänger i ett snöre runt magen. Jag knippar efter luft gång på gång, medan hela jag är blöt. Vad det är vet jag inte. Svett? Regn? Blod..?
Jag hör inte ett enda ljud. Det känns som att jag är helt borta. Jag känner vissa saker. Som de blöta över hela mig. Som bältet som hårt stramas runt min kropp. Som den kalla vinterkylan. Som rädslan.
Jag finner inga ord. Jag finner inga tankar. Jag finner inte mitt förstånd. Jag vet inte vad som hände och jag vet inte vad som händer. Jag är alldeles för rädd för att ta reda på det också. Jag vågar varken titta, känna eller tänka efter.
Därför hänger jag där, skakar och försöker andas. Och om jag vill andas vet jag inte ens. För jag förstår att något riktigt allvarligt händer.
"Mamma?" Den gråtande rösten får allting att höras. Helt plötsligt hör jag regn, människor som skriker, bilar, ambulans, polis, gråt, mullrande, någon är precis bredvid mig men jag vågar inte uppfatta vad de gör.
"Will? Älskling?" Frågar jag rakt ut.
"Mamma?!" Gråter han hysteriskt. "Jag-" han avbryter sig själv. "Jag-"
"Will, det är jag. Celine," mumlar jag. Långsamt öppnar jag ögonen. Jag blinkar gång på gång för att få fram någon skärpa. Det är mörkt ute. Det var inte mörkt innan allt hände.
Jag inser snabbt att jag hänger upp och ned och försöker uppfatta vad som är runt mig.
Bilen.
Lastbilen.
Kraschen.
Rädsla.
Skrik.
Panik.
Gråt.
Smärta.
Mamma.
Pappa.
Will.
Krasch. Anledningen till att jag räknar upp krasch igen. Är för att inte förs nu inser jag vilken krasch det var. Jag ser inte framsätena. Jag ser inte mamma eller pappa. Jag ser mos. Jag ser en krossad bil. Glas över allt. Smärta.
"Mamma?! Pappa!" Jag skriker så högt jag kan. Min röst skär sig och sviker mig. Jag får panik. "Mamma! Pappa!"
Will försöker skrika med mig men när jag ser på honom tystnar jag. Jag ser på hans huvud som hänger. Hans ögon som är stängda. Såren. Det är glas vart jag än ser. Skärsår och hans arm som är åt helt fel håll. Jag gråter rakt ut. Jag förstår inte hur detta hände. Jag förstår inte att detta händer. Jag förstår ingenting.
Will gråter. Tårarna rinner konstant och han försöker röra sin skadade arm som sitter klämd mellan sättet och dörren. Han ser så liten ut.
"Will, öppna inte ögonen," gråter jag hysteriskt. "Öppna inte ögonen!"
Han försöker säga något. Men gråter istället, något slags skrik-gnäll kommer ut ur honom och jag dör inombords.
Jag vågar långsamt titta framåt igen. Jag ser blod stänk överallt. Jag ser en arm komma mellan sätet och dörren som vikt sig rakt över. Jag ser inte pappas säte. Jag ser till höger, där Wills sida är mosad in i han själv. Jag ser att där mamma ska sitta är dörren vikt in. Jag ser att något kört in i oss från höger. Så hårt att vår nya bil mosats som en vindruva.
Jag blundar. Räknar till tio och väntar på att det ska försvinna. Jag öppnar ögonen för att se pappa slå mig och säga gul bil. Men istället ser jag.. min värsta mardröm.
Jag stänger ögonen igen, räknar gång på gång till tio. För att öppna ögonen till utsikten igen. Jag börjar få panik och tappar bort hur man räknar. Det rinner något från mitt ben som träffar mig i ansiktet. Jag blir blind. Tacksam över att jag slipper se.
Men så hör jag igen. Will i panik skrika efter mamma och pappa. Jag hör mitt namn igen och så Gabes. Som är säker hemma.
Jag hör skriket som lämnar hans mun. Jag hör mer gråt. Jag hör honom panikslagen. Livrädd. Jag hör min lillebrors panikattacker som får mitt hjärta att krossas.
Jag hör hur folk försöker slå på bilen, skrika på oss och bryta sig in. Jag hör hur folk gråter runt mig. Inte bara jag. Inte bara Will. Utan främlingar.
Jag önskar så att jag kunde höra min mamma. Eller min pappa. Eller både. Jag skulle vilja höra de gråta. Andas. Ropa tillbaks. Eller kunna se de.
Jag vet innerst inne vad som hänt. Jag vet att de inte är här. Men jag bara önskar jag kunde höra de skrika. Bara för att veta att jag och Will inte är ensamma.
Men istället gråter jag och sträcker ut handen för att Will ska kunna ta den. Men Will svarar inte. Och jag känner honom inte. Om jag inte rör armen eller om han är borta vet jag inte.
Men jag saknar hans gråt. Jag saknar hans närhet. Jag ser, hör eller känner honom inte. Har jag förlorat alla? Eller har de förlorat mig?
Jag vill ta mig härifrån. Jag vill härifrån nu. Och på något sätt kommer jag härifrån. Men det gör inte mina föräldrar. De kommer inte därifrån levande.
Jag förstod inte förs 3 dagar efter, när jag vakna - att jag överlevde en bilkrasch som inte mina föräldrar gjorde. Jag, snart 17 år gammal, förlora mina föräldrar. Och min lillebror, förlora precis sina förebilder.
Jag vill inte leva. Jag vill inte va här utan dem. Jag vill inte vara kvar här. Hur tar jag mig härifrån?

Snudden runt mina fingrar, som jag drar i och knyter gång på gång går sönder med en snärt tillbaks på mig. Ljudet får alla blickar att hamna på mig.
Jag som vaknar till liv av mitt egna skrik. Om det är för min dagdröm eller att snodden helt plötsligt gick sönder förstår jag inte själv. Jag rester mig i panik. Min stol välts bakåt och med en hög smäll är den i golvet. Mina händer är fast naglade i bordet, men inte länge till. Tårarna som rinner ned över mina kinder kunde jag inte bry mig mindre om. Jag fattar inte att de är där förs jag är långt ifrån klassrummet. Jag går i panik ut ut byggnaden. Ställer mig tryckt mot väggen och glider långsamt ned. När min rumpa når marken börjar det högljudda gråtandet. Snodd. Jag behöver en snodd.
Dörren smälls igen bara någon sekund efter det och Selena kastar sig på mig. Hur jag vet att det är hon är parfymens skyldig för. Hon håller mig hårt, och jag känner riktigt hur krossade jag hålls ihop bara för den stunden.
"Älskling," mumlar hon och stryker mitt hår. "Schhh.. såja. Herregud, nu börjar ju jag gråta.. hjärtat.."
Mycket riktigt sitter vi både två där och gråter tills dörren öppnas igen.
"Celine," mumlar läraren. Marie, ifall jag minns rätt. "Hur är de vännen?"
"Bra," jag snörvlar till. "Jag.. förlåt.. jag kommer in strax"
"Snälla du," hon sätter en hand på min axel som Selena inte täcker. "Ta din tid. Finns de något jag kan göra? Ringa eller hämta någon? Hämta något att dricka? Sjukanmäla dig?"
Jag snörvlar till ännu en gång och försöker le. "Tack.. men nej tack.. de.. Selena duger"
Nu är det Selena tur att snörvla till, hon kramar mig ännu hårdare.
"Jag lämnar er, är de okej?" Frågar läraren jag fortfarande inte kan sätta namnet på.
Jag känner hur Selena nickar, och jag gör samma.
Så vi sitter där i en halvtimme till utan ord. Hur jag vet att det är en halv timme är för att det var plågsamma sekunder att räkna. För min rumpa gör ont som fasen, speciellt med Selena i mitt knä. Men det är precis vad jag behövde.
Selena. Och låna en snodd. För jag ska tillbaks in igen. Utan mer gråt, det räcket för idag. Jag fick hennes rosa-lila-turkosa&vit-randiga skodd runt handen som snurras runt fingrarna och knyter knutar att sedan dra upp.
Att jag skulle hitta en så bra vän som Selena trodde jag aldrig. Och jag ska erkänna, att jag mår så bra i hennes sällskap. Hur kunde jag leva utan henne?

-

Hola ebola här är ett kapitel. Så som ni väntat. Hehe, not :)

Dagens pepptalk kommer här;
"DON'T fkn stop believin', ever"

PUSS PUSS PUSS PUSS PUSS PUSS OCH PUSSS, tack för att just DU läser <33333