Jealous of him

[7]

• helgen, den 8-9 oktober •

Celine's perspektiv -

Helgen är kommen och jag är fortfarande sjuk. Dessutom orolig till döds eftersom Wills läkare inte svarar på något av mina mejl.
Logan är hos någon vän och jag ligger hemma i soffan nedbäddad, igen. Sjävklart med nudlar i skålen framför mig. Det har blivit som en vana att äta nudlar så fort jag känner mig sjuklig. Och tro mig, nudlar hjälper. Det är som medicin, som faktiskt är god. Precis som djur, och bra människor får en att må bra.
Jag saknar verkligen livet med hund. Även fast jag vet att vi varken har tid eller pengar för en hund just nu, är de vad jag önskar mest. Efter att Will skulle bli frisk, de klart.
Men å andra sidan, skulle jag behöva - sjuk - gå ut med hundstackarn. Och mitt tålamod när jag är frisk, är ju åt helvete. Därför hade det gått ca 1 sekund innan jag mördat hunden för att den inte kissat än. Djurvän? Ja.

Till älsklings bae aka Logan;
[ i miss u <3 ]

Från älsklings bae aka Logan;
[ saknar dig med.. Jag kommer hem om någon timme. Älskar dig<3 ]

Till älsklings bae aka Logan;
[ Du hittar mig nedbäddad i sängen ;) älskar dig också :* ]

Efter fyra timmar, två koppar te och 1 tupplur väcks jag av Logan när han äntligen kommer hem. Han går raka vägen till tv-rummet vilken i sin tur leder till att jag går ned och lägger mig trött där istället. Vi kan väl gissa vart de leder, mig sovande i soffan. Check!
Idag har jag gjort tre saker. Ätit, sovit och skrivit blogginlägg som bara består av bilder, korta ord, förlåt för inga inlägg och ett "All kärlek, Xoxo Celine <3".
Under natten sover jag oroligt. Fryser som attan också, samtidigt som jag kallsvettas. Jag förstår inte drömmen själv, om jag inte fattar eller ifall jag inte minns är oklart.

• Måndag den 10 oktober •
När jag vaknar senare måndag morgonen, är jag fortfarande helt trött och seg i hela kroppen. Men jag har bestämt att jag ska gå idag. Så jag reser mig ut soffan och släpar mig till sovrummet där Logan fortfarande sover.
Självklart åker mina älskade Nike byxor på. Låt oss ta en allvarlig stund;
Ni där ute ska inte behöva gå i jeans. Ni ska inte behöva gå till skolan utan mjukisbyxor. Det är 2016. Det är dags för en ny sund livstid. Ta mysbyxor, tajta eller pösiga, Nike eller puma.
Okej inte riktigt så allvarligt, men ändå åter till ämnet. Mina älskade tajta Nikes åker på kroppen tillsammans med Logans huvtröja. Fluffstrumpor att sätta i boots, självklart mina rosa grisstrumpor. Sminket skippar jag helt och sätter upp mitt hår i en högtofs. 
På vägen ut sliter jag tag i nycklarna och ett äpple. Jag är ovanligt glad och det känns så bra!
Under promenaden till sjukhuset lyssnar jag på Adele och svarar på olika mejl. Angående begravningen, Will, tider på sjukhuset, mamma och pappas bankkonto, mm. De dagliga mejlen som jag behövde bli vuxen för.
Jag hatar att göra allt jobb mamma och pappa skulle gjort tills Will till sist blir 18 han med. Och ev längre än det. Men saker förändras. Jag hatar att livet är så orättvist.
När jag väl kommer fram till Wills rum sliter jag upp dörren och kastar mig på honom i sängen. Som vanligt är han beredd och rör sig inte en millimeter.
"Herregud," mumlar jag och begraver mitt huvud i hans hals. "Jag har saknat dig så mycket"
Låt oss säga att det är tur att jag inte tog smink. För isåfall hade de varit förstört nu. Både gosa (läs kleta av) och små gråta (läs storlipa som en gris). Ingen kombo ihop med smink.
Jag säger förlåt minst 20 gånger under den kvarten jag är här. Jag frågar hur han haft det och hur han mår - utan svar. Inte trodde jag väl heller att Will helt plötsligt skulle prata med mig bara för att jag var sjuk några dagar? Isåfall är jag dummare än både han och jag trott. Lite vett har jag vid detta laget. Som sagt, jag har fått växa upp. Och mogna fick jag göra för både mig och Will.
Jag säger tillslut hejdå och att jag kommer vid tjugo över fem igen.
Mina hörlurar spelar "Call on me" med Starley, och ärligt vet jag inte varför den spelas på replay just nu. Jag kan inte ens sätta ord på vad jag känner när den spelas. Den får mig tänka på annat iallafall.
Det är 1,5 kilometer från sjukhuset till skolan. Logans stora lägenhet ligger på vägen och jag funderar någon sekund på att gå in för att kolla ifall han fortfarande är hemma och vill gå med mig men bilen är borta och klockan är slagen. Jag har alltså börjat, men det gör inget. Inte för mig iallafall. Jag har inga problem med lärare sen något år tillbaka. Jag bara sluta bry mig. Självklart måste de förstå att man kan komma någon minut försent någon gång ibland.
Selena sitter utanför skolan och rycker upp sitt älskade gräs, hon har solglasögon trots att de inte finns någon sol i sikte. Håret hänger för ansiktet och inte förs hon hör mina fotsteg reagerar hon.
Hennes ögon flyger upp i panik och jag ler mot henne.
"Problem med lärare?" Frågar jag roat.
"Problem med lärare," bekräftar hon och skrattar.
Jag stämmer in och lutar mig ned för att kyssa hennes kind och meddela att jag börjat. Hon vinkar snabbt bort mig och jag halvspringer till mitt skåp.
Bara 5 lektioner kvar. Suck.
Det är inte förs sista lektionen jag faktiskt stöter på Logan. Selena och jag hade lunch-dejt men inte ens då såg jag Logan. När han väl sitter på sin stol, halvspringer jag igen för att kyssa honom. Han har redan hunnit resa sig och ler när han fångar mig.
"Jag har saknat dig," mumlar jag och drar ifrån för att se på honom.
Han smeker långsamt min arm. "Jag sakna dig i natt"
Jag ler. "Jag gottgör dig"
Han kysser mig igen innan han drar ned mig på min stol. Lektionen är långtråkig och till och med Logan (!) sitter en stund med mobilen. Han svarar på något meddelande och släpper min hand. Jag ser frågande på honom. Väntar på att han ska säga något men han är envis och håller sig därför tyst. Jag puttar till honom långsamt. "Vad?"
"Kan fråga dig samma sak," mumlar han irriterad. Jag är tyst tills han fortsätter. "Sitter du ihop med Colton på kvarsittningen?"
Hade det varit gift hade han uttalat det mindre hemskt. Därför förstår jag redan innan jag svarar att han kommer bli förbannad. "Varför undrar du det?"
"Han är inte bra"
"Inte bra?" Jag skrattar tyst till. "De låter som du pratar säng-erfarenheter"
Han ser med mörka ögon på mig. "Du ska aldrig dit igen."
Han säger de så lugnt och bestämt att håret reser sig av obehag. "Ursäkta?"
Läraren tittar upp från boken när hon hör mig och säger långsamt; "Celine, ja vi ska plocka ihop. Men prata kan man göra utanför klassrummet"
Jag plockar surt ihop böckerna.
Logan öppnar munnen igen, när han gott och väl vet att han skulle varit tyst. "Du ska hoppa av kvarsittningen. Du får inte sitta med honom. Aldrig igen"
Jag reser mig lugnt och sansat från stolen, vilket jag vet kommer göra Logan ännu argare.
"Och vart ska du?!" Han låter som en pappa när man skulle smita ut sent på kvällen, i avslöjande klänning och översminkad.
"Kvarsittningen," svarar jag leendes. "Åh.. glömde jag meddela? Jag är en kvinna, ingen hund"
Ja. Det var Colton som flög i mig där en stund. Men han har rätt.

"Kom igen, stå på dig Smartphone. Du är för tusan en kvinna, ingen hund"

Colton's perspektiv -

Jag sätter mig på min älskade stol längst bak, med fötterna på bordet och lutandes på stolen. Jag skulle ljuga ifall jag sa att jag inte mådde bra just nu. Jag hade precis en snabbis på toaletten med förmodligen skolans snyggaste tjej. Och nej, inte Smartphone. Jag tänker inte hjälpa henne vara otrogen. Hur gärna jag än hade velat sätta på henne någon gång ibland. Jag har inte tid för sånt där trams.
Precis när jag tänker på den där snygga varelsen sätter hon sig bredvid mig smått leendes. Jag ler roat och biter mig i läppen.
"Saknat mig?" Mumlar hon och ser långsamt på mig. "Förlåt för senast. Jag hade en dålig dag. Är vi okej?"
Vi. Det låter löjligt.
Jag ler större, lutar mig mot henne tills jag når att putta till henne. "Ja. Och ja, vi är okej"
Hon ler igen. "Nåja, jag har jobb att fixa"
Jag ser först oförstående på henne tills hon går fram till Stefan som kommer in genom dörren.
"God eftermiddag Stefan," hör jag henne säga sött som socker. "Ännu en underbar kvarsittningen med dig! Här, jag tog med din favorit boks signerade uppföljare. Ifall du får tråkigt med oss jobbiga ungdomar"
Jag försöker hålla inne skrattet så gott de går när Stefan ser helt förskräckt på henne.
"Är du fortfarande sjuk?" Frågar han och tar emot boken med en konstig blick.
"Nej jag är frisk, så jag smittar inte," svarar Smartphone och ler. "Jag önska jag kunde varit här, kvarsittningen är ju bästa tiden på dagen"
Han ser ut att vara mållös. "Jag mena inte för smittan. Du beter dig helt.. ja jag vet inte ens vad. Sätt dig på din plats och var tyst tack"
Hon öppnar munnen för att svara men Stefan höjer varnande handen. Jag hinner oroa mig att han ska smälla till henne. Jag vet allt hur hemsk den där människan kan vara. Men Smartphone ler bara mot honom och smyger tillbaks till hennes plats bredvid mig.
Jag biter mig ännu en gång hårt i läppen för att hindra skrattet. "Du är galen"
Hon rycker på axlarna. "Nåja, då får jag vara det"
Jag ser kort på henne innan jag ser framåt och säger; "tur det att jag gillar galenskap"
Det rycker i Celines mungipa men hon säger inget mer på en stund.
Sen börjar hon viska tyst. Berätta om när hon var sjuk, hur hon ska lyckas vinna mitt vad, fråga om jag hade någon match snart och småprata i allmänhet.
Jag finner mig själv att tycka om att prata med henne igen. Men det är mig då inget jag skulle säga till henne. Ingen alls faktiskt. Och speciellt inte mig själv. För trots att jag mycket väl vet att jag både uppskattar och gillar hennes sällskap - får jag mig aldrig känna något som helst för henne. Inte ens vänliga vänskapliga känslor. Jag gör inte sånt.
Och det är för en anledning. Jag kan inte förstå vänskap, vänlighet eller känslor.
Och innersinne tror jag hon vet det också. Men hon finner mig lika fascinerande som jag finner henne.
Jag studerar henne när hon som vanligt snurrar en av hennes snoddar runt hennes fingrar. Jag försöker ta in hur hon knyter den och drar sen i ena sidan för att lösa upp den. Jag ser på henne när hennes både skrattgropar syns och när hon rör långsamt vid hennes halsband.
Hennes mobil ger hon inte en enda blick eller beröring. Den ligger tyst på bänken, lätt för Stefan att beslagta. Det verkar knappt som hon skulle bry sig.
Jag ser på hennes ansikte som är fritt från håret som sitter i en tofs. Jag försöker sätta fingret på vad som är olikt sig, men är snabb med att inse att hon är helt fri från smink.
Hennes hals ser så oskyldig och lockande ut helt bar. Huvtröjan hänger långt ned på hennes axlar och jag har svårt att tro att det är hennes.
Hennes mjukisbyxor sitter sådär underbart tajt som är som ögongodis. Om hon bara hade varit singel. Bara för en natt.
Eller inte. Jag borde inte ens vara så attraherad av henne. Speciellt inte när mer än hans händer har rört hela hennes nakna kropp.
Hennes läppar ser inbjudande ut trots att hans namn lämnar hennes läppar. Hon berättar att det är han som fick henne gå hit och tackar mig för att läxa upp henne häromdagen. Jag ler bara roat och slänger ett öga på Stefan som är begravd i hans nya bok.
Jag är faktiskt imponerad. Det kommer bli ett någorlunda lätt vad för henne att vinna.
Tur nog vinner jag det andra. Inte ens hon kan distrahera mig från att vinna en match.

-

Hola ebola. Här är för första gången Coltons perspektiv. Hope u gilla det för det kommer mer sånna ;)
Puss, Love O <3

Dagens pepptalk;

"You're a Diamond dear, they can't break you"