Jealous of him

[5]

• Onsdag, den 5 oktober •

Celine's perspektiv -

"Från och med nu," ler läraren som jag ännu inte ens vet namnet på. "Är det exakt två timmar kvar"
Kvarsittning suger? Har jag sagt det förut? För tyvärr är det för sant för ens existera.
Colton sitter som vanligt bredvid mig med. Han leker med en snodd, som för övrigt tillhör mig, utan att ens se på mig. Han har ännu inte sagt ett ord och jag väntar med spänning. För jag vet att han vill säga något.
"Rain sa att det finns en match för mig ikväll," han ser långsamt upp på mig medan han pratar lågt. "Hon sa också vem jag skulle möta"
Jag ser tyst på honom. Det nästan kliar i fingrarna efter att få veta vad mer han har att säga.
"Ledsen Smartphone," han ser faktiskt en aning nedstämd ut. "Men du kan inte följa med denna matchen. Han suger och jag kommer vinna efter bara ett slag. Jag vill ha en utmaning när du är publik"
Jag ler roat. "För att imponera på mig?"
Han böjer ansiktet mot mig när hans leende växer. "Nej, jag vill bara kämpa för att vinna ditt vad"
Jag himlar med ögonen. "Du är så... Konstig?"
Han skrattar till, och ser ursäktande mot tjejen framför oss som nu har lärarens brännande blick på sig.
"Smartphone," han viskar ännu tystare nu och måste därför luta sig närmare. "Tror du att jag bara ska låta mig själv vinna vadet? Jag vill ha utmaningar. Annars kan de kvitta"
"Vad händer om det är för svår utmaning då?" Frågar jag nyfiket.
Colton är en speciell kille. Han har inte bara en personlighet, inte två heller för den delen. Jag är uppe i 11 just nu. Han har olika för varje dag som kommer, vilka han är med och vart. Det är fascinerande och jag dras till honom för att lära mig mer. Han är inte en tråkig eller enkel person, det är största anledningen till att jag inte tröttnat ännu. Också att jag är otroligt envis och jag är inte klar med honom än. Jag har inte påbörjat att lära känna honom utan att avsluta det. Jag vet inte vem han är ännu. Och kommer förmodligen aldrig lära känna den riktiga Colton. Något säger mig att han själv också söker efter riktiga Colton. Det gör det en aning svårare för mig. För tekniskt sätt finns ingen Colton ännu. Och hur jag ska hitta honom då är ett mysterium.
"Finns kanske svåra, men inga omöjliga," svarar Colton och ser fram mot tavlan. "Vill du ta dig an ett till vad redan nu?"
Jag ler nyfiket. "Vadå?"
"Jag slår vad om min motorcykel att du aldrig lyckats mjuka upp Stefan," säger han och nickar mot läraren. "Uruselt namn förresten"
"Stefan?" Jag biter mig i läppen för att inte skratta. "Han ser mig då inte ut som en Stefan, han behöver helt klart ett nytt namn till hans personlighet"
Colton nickar instämmande. "Så vad säger du, är du på?"
Jag nickar. "Åhja!"
"Du har 8 dagar kvar av kvarsittningen," forsätter han leendes. "Tick tack"
Jag himlar med ögonen. "Vad händer om jag förlorar?"
"Du tvingas spendera en hel helg hos mig," svarar han nonchalant. "Vilket tror du är värst? Vinna eller förlora?"
"Helt klart vinna," jag ser mot Stefan som sitter och slår med linjalen i sin egna hand. "Tänk honom klängandes på en för att fråga hur ens dag varit"

När jag kommer hem senare den dagen från Will, har Logan fixat en överraskning. Jag får inte ens gå in i lägenheten. Jag får sitta ute i korridoren i säkert 15 minuter, med en död mobil i handen, innan Logan tänker släppa in mig.
Tillslut kommer han leendes ut från lägenheten. "Du måste blunda"
Jag ler. Trots att jag känner mig som en treåring. "Led mig då!"
Han skrattar och tar tag i min arm för att dra med mig in. Han leder mig framåt säkert 10 meter innan han saktar ned och släpper min hand.
"Du kan öppna," säger han och jag hör att han ler. "Celine, öppna"
"Men ja-" jag tappar orden totalt. Jag står som fastfrusen och ser på hans fina, romantiska överraskning. "Åh.. Herregud"
Jag ser ned på golvet där det brukar vara en soffa och soffbord. Som nu istället är täckt av ett gigantiskt täcke, massa filtar och kuddar överallt. På mitten står frukt, bär, godis, choklad, och hans berömda lasagne. Två vinglas står där också, som jag vet innehåller vatten med is och citron. Jag känner honom så pass att jag vet det. Jag sätter ännu en gång handen för munnen. Det är så fint gjort. Jag älskar bara att han ens tänkte tanken på detta. Han är... Världens underbaraste pojkvän.
Han ler. "Sitt ned"
Jag skakar på huvudet, vänder mig om och attackerar honom med pussar. "Tack, tack, tack! Jag älskar dig så mycket!"
Han skrattar ännu en gång och släpper mig för att sätta sig själv.
Han gör en gest med handen och jag sätter mig bredvid honom. Tar en jordgubbe och doppar i den choklad som är smält.
"Mat först Celine," mumlar han leendes. "Snälla"
Jag ler roat, tar upp händerna i försvar och ser sedan på när han skär upp en bit åt sig själv. Jag tar skeden och öser på till mig. Jag är inte hungrig, inte alls faktiskt. Men herregud, hans mat är gudarna som skänkt det från himlen. Då får man ösa i sig, när, var och hur mycket man än vill.
Han berättar om sin idé att få överraska mig. För att äntligen få spendera tid med mig.
Och så berättar han om hur lång tid de tog att köpa allt och laga lasagne och i följd av de berättar han om skolan, hans dag och hur många prov han har.
Han ler varje sekund och de gör mig glad att han är så lycklig. Han berättar på och ler och skrattar och matar mig ibland med jordgubbar, melon och kiwi. Det märks att han känner mig han med.
Den fina dejten slutar med en kyss. Eller ja, faktiskt fler. Han kysste mig hela vägen till sängen. Och halva natten med.
Jag kommer vara helt slut imorgon.