Jealous of him

[18]

• Tisdag, den 18 oktober •

Colton's perspektiv -

Jag ser blicken framför mig igen, den som smartphone gav mig i skolan. Blicken hon gav när min kropp mötte hennes. Hon fullkomligt skrek av skuld. Det skulle chocka mig om hon inte klandrar sig själv för otrohet. Trots att både hon och jag vet att hon aldrig ens skulle tänka tanken. Hon är trognare till Logan än vad en labrador är till familjen.
Men jag vet också innersinne att jag dragit alldeles för mycket i ett redan hängande koppel. Jag vet att jag absolut inte ska vara så på henne. Röra henne varannan sekund, flörta med henne eller uppvakta henne mer under en dag än vad Logan gjort under hela deras förhållande. Jag borde verkligen inte framstå som bra, när jag också vet att jag är så långt ifrån bra som man kan komma. Men att framstå som bra, bredvid Logan är så lätt att en mördare skulle klara det.
Logan förtjänar hemskare än en otrogen flickvän, det ska jag se till. Därför har jag inga som helst planer att fortsätta ge Smartphone komplimanger, röra vid henne eller på något sätt flörta. Det betyder att jag behöver ändra varenda millimeter av min kropp.
Ny plan;
Försök sluta flörta med Smartphone, men ändra inte på något för att få det så.
Ändå har jag svårt för att inte göra det, inte för att jag behöver ge henne komplimanger. Tvärtom, jag vill att hon ska se vad hon missar. Jag vet att hon innersinne vet att Logan inte är rätt för henne. Han förtjänar inte henne, eller någon annan för den delen.

"Så," börjar hon och gör en gest runt sig medan hon vänder sig för att se på mig. "Varför är platsen så speciell?"
Jag ser mot bron. "Vadå?"
"Varför betyder platsen så mycket för dig?" Frågar hon lika lugnt som innan. "Ibland kan jag faktiskt läsa av dig, Colton"
Jag flinar till. "Min syster"
"Jag visste inte ens att du hade en syster?" Undrar hon nyfiket. "Får jag träffa henne någon vacker dag?"
"Ja," svarar jag och ler svagt emot henne. "En dag ska jag ta med dig till henne"
"Är det eran plats?"
Jag rycker på axlarna. "Jag vet inte om man kan kalla de det," medan jag fortsätter drar jag med henne till bron. "När jag bodde hemma brukade hon flera dagar i veckan sticka på kvällen och skylla på det ena och det andra. Konstlektioner oftast, och ibland cheerleaderträning. En dag följde jag efter henne, och hamnade här"
Jag ser en kort stund på Celine innan blicken är tillbaks i vattnet. Den kalla bron kyler ned mina ben men jag älskar att sitta på bron. Årstid eller tid spelar ingen roll.
"Jag hittade henne sittandes på bron," fortsätter jag och ser det framför mig. "Hon grät floder varje gång hon kom hit, efter att jag hittade henne så gick vi tillsammans. Var och varannan kväll satt vi här, tysta eller pratandes och gråtandes eller skrattandes"
"Inte längre?"
"Nej," svarar jag och ler svagt mot henne. "För mycket snackande från mitt håll nu, hur är det med Smartphone idag?"
Hon skrattar. "Jag mår bra, bara chockad över att du.. dela med dig"
"Förvänta dig inte att få höra ännu mer," svarar jag retsamt med en knuff. "Du är speciell smartphone, men inte så speciell. Mina hemligheter följer med mig i graven"
Hon himlar med ögonen. "Knappast, jag kommer nog få ur dig en hel del"
Jag fnyser till och skakar på huvudet, trots att jag vet att det finns en stor chans att hon faktiskt kommer det.

Innan vi kommer fram till sjukhuset har jag fått reda på nästintill för mycket om smartphone. Inget hemligt eller så, men en hel del Smartphone. Och det gör inte så mycket att hon inte vågar säga hennes mörkaste hemligheter ännu. Jag får nog ur henne det med, en dag.
När Smartphone ger mig hennes vanliga hejdå-kram, ler och smiter in i rum 156 går jag vidare. Med långsamma, släpande steg med leendet som bortblåst.
Jag låter fingrarna röra vid dörren's nummer.

170

Jag andas lugnt medan jag öppnar dörren och stänger den försiktigt efter mig. Med samma långsamma försiktiga steg går jag fram till sängen, den vanliga pallen drar jag till mig och sätter mig bredvid sjukhussängen.
Min hand hamnar i hennes och jag ler svagt. "Hej mamma"