Jealous of him

[22]

• Lördag, den 22 oktober •

Celine's perspektiv -

Jag får pannkakor i sängen till frukost. Klockan är 11 och Colton står redan i duschen. Han hade tydligen varit ute och sprungit en runda imorse och ville sedan göra pannkakor till mig. Jag vet inte vad som chockerar mig mest; att Colton, killen som släpar fötterna efter sig på promenader, har tagit en springrunda eller att han ställt sig och stekt pannkaka efter pannkaka åt mig.
Förmodligen både två.
Hans flickvän kommer bli riktigt bortskämd när han väl hittat henne, det är jag säker på.
Något mer jag blir chockad över även fast jag borde vant mig är att han minns att jag bara äter sirap till pannkakor. Jag tror jag nämnde det för några veckor sedan när han prata om att han gjorde de bästa pannkakorna i världen. Då vägrade jag tro honom, men nu när jag sitter här med de i famnen måste jag erkänna att han hade rätt. Jag skulle aldrig säga det så han hörde, men detta är mig då de godaste jag någonsin ätit.
Jag vill till och med ha mer när jag ätit upp, trots att jag vet att jag kommer spy då. Så därför ber jag inte om mer, trots att min mage skriker om det. Istället ställer jag disken i diskmaskinen och smyger tillbaks till gästrummet. Jag puttar igen dörren halvvägs medan jag drar av mig Logans t-shirt, hans favorit. Han saknar nog den mer än mig för tillfället. En klump bildas i magen bara av att tänka på honom. Jag hatar hur jag lämnade det. Jag borde stannat. Väntat ut honom för att när han lugnat sig pratat ut. Berättat allt och försöka få honom förstå. Även fast jag vet att när det gäller Colton skulle Logan inte ens försöka förstå. Frågan om vad som hänt mellan dem ekar i mitt huvud och jag skulle så gärna vilja fråga Colton för sjuttioelfte gången om svaret. Men jag vet att han kommer svara att jag ska fråga Logan istället.
Ärligt förstår jag inte varför det är Logan som måste säga det. Han vägrar dessutom. Hur ska jag lyckas få ur honom det? Supa honom full? Spänna fast honom till sängen tills han spottar ut det? Nästan så jag överväger både två men nej.. Inte än.
Kanske räcker det att fråga vad han gjorde mot Colton's syster. Är det att ställa honom emot väggen? Bra isåfall. Det verkar behövas.
Trots att jag kräver svaret innan jag exploderar börjar jag bli orolig över svaret. Vad är det egentligen som hände? Och vad gjorde Logan mot Colton's syster? Vem är ens Colton's syster?
Jag glömmer nästan bort att jag egentligen gick in för att byta om, därför får jag smälla till mig själv för att vakna till liv. Jeans och stickad tröja blir dagens outfit, sen borstar jag igenom håret och struntar totalt i smink. När jag kommer ut i vardagsrummet är Colton redan där och går vankandes runt i rummet. Mobilen är tryckt emot örat och hans allvarliga röst är på.
"Ja," svarar han långsamt. "Och hur mycket pengar är det? Inget dras från kontot förs jag har godkänt det... Ja men antagligen! ... Fortsätt med den attityden och jag lägger på innan du ens... "
Han verkar bli avbryter innan han ens kunnat avsluta meningen och med ett klick har han klickat bort samtalet.
Jag ler roat. "Allt okej?"
Han tittar upp på mig och nickar. "Själv?"
Jag nickar till svar. "Jag tänkte gå nu, antar att vi ses sen?"
"Vart ska du?"
Jag chockas över att han frågar, trots att det egentligen inte är en konstig eller privat fråga. "Sjukhuset"
Han bara ser rakt på mig, sådär som bara han kan göra. "Ring om det är något"
Jag nickar igen. "Jag är hemma vid lunch"
"Tur det," säger han roat. "Du ska nämligen få lära dig laga mat"
"Jaså?" Utbrister jag lite mindre road än honom. "Då är det nog bra att jag är här alltså"
"Ganska," svarar han och fortsätter se på mig när jag kliver i hissen och klickar på våning 1. "Ses snart"
Jag ler. "Yes Sir"

Will blir som vanligt attackerad av en kramandes och kyssandes mig trots att jag ser honom varje dag. Jag är bara så himla glad att jag faktiskt kan se honom varje dag.
När jag kommer dit är allt som vanligt. Det är knäpptyst i hans rum och likaså han. Han sitter där i sin säng och tittar ut genom fönstret, han verkar mer avlägsen än vanligt. Därför försöker jag muntra upp honom genom att läsa LasseMajas detektivbyrå. Om möjligt blev det bara värre. Han reagera inte på ett ord jag säger och ännu mindre på personalen som går fram och tillbaks.
Att jag är orolig är en sådan stor underdrift att jag inte ens vet varför jag försöker beskriva det. Varför kan han inte säga hur han mår? Hur mår han ens? Är han okej? Är han sjuk igen? Har någonting hänt? Har jag gjort något? Vad är det för fel nu?
Alla frågor betyder egentligen; hur mår min älskade prins? Och; hur ska jag kunna lösa det?
Ögonen vattnas bara av att tänka på vad han behövt gå igenom som endast 8 år gammal. Kommer han någonsin bli okej efter detta? Finns det hopp?
Jag hinner knappt reagera på att Eva klivit in i rummet. Med hennes allvarliga, ledsamma blick har hon fått min uppmärksamhet så fort jag la ögonen på henne. Jag kysser Will's panna innan jag lyder Eva's vinkning och följer efter henne ut genom dörren. Jag stänger den nästintill onödigt tyst och försiktigt efter mig. Han skulle trots allt inte ens reagera om jag så slängt igen den. Men, det är en sån där vana.
Jag försöker le emot henne när ögonen vattnas igen. "Vad har hänt?"
Jag säger det precis som att jag ställt frågan tusen gånger innan. Jag vet varenda svar på denna frågan. Därför är frågan ingen nyhet trots att den smärtar lika mycket varje gång den behöver ställas.
"Will's tester kom tillbaks negativt idag," säger hon och jag riktigt hör på hennes röst hur svårt detta är för henne att säga.
"Det är ju bra?!" Avbryter jag tvärt. "Eller hur?!"
Trots att jag börjar höra rösten reagerar hon knappt utan fortsätter lugnt. "Ja, men hans kropp har slutat kämpa. Celine, Will har kämpat månader in och månader ut med denna hemska sjukdom. Sjukdomen som sliter isär hans lilla, lilla kropp. Trots att jag aldrig hört honom säga ett ord har jag ändå hört hans tysta skrik på hjälp. När jag idag meddelade att testerna var negativa slutade han skrika"
Jag avbryter henne igen. "För att han är frisk för nu.. eller hur?"
Hon brister på rösten när hon fortsätter. "Celine, Will's odds är emot honom. Han har änglavakt men inte tillräckligt. Idag såg jag honom ge upp hoppet om att bli frisk"
Jag försöker torka det förbannade tårarna trots att jag vet att de aldrig kommer kunna stoppas. Det värker i hela kroppen och den enda tanken som går genom huvudet är hur jag ska försöka slippa den. Jag kan tänka så trots att jag vet att detta är hur Will känner sig dygnet runt. Plötsligt förstår jag varför han inte pratar. För jag får inte fram ett ord. Vad finns det att säga? Är detta slutet? Varför berättar hon detta? Har vi allihop slängt hoppet ut genom fönstret? Vem ska vara stark nu?
Eva rör vid min axel men vid detta tillfället skulle hon kunna skjuta mig 101 gånger utan att jag skulle reagera. "Jag behövde berätta, vännen, från och med ikväll ges antidepressiva och ångestdämpande bland hans tabletter. Vi alla håller tummar och tår att lillen ska få lite livsglädje tillbaks då"
Jag slits emellan att tycka det är helt absurt att ge det till en 8-åring och att tycka det är galet att de inte gett honom det tidigare.
Jag försöker le, igen. Och misslyckas, igen. Men säger ändå; "Säger du hejdå från mig? Jag vill inte att han ska se mig såhär"
Hon nickar och rör vid min arm igen. "Självklart, herregud, såklart jag kan det!"
Hon fortsätter prata men allt som spinner i mitt huvud är att ingen, inte en enda på denna jord, skulle behöva se någon så här.
Inte ens jag själv vill se mig nu.

Colton's perspektiv -

Jag har varit med om panikattacker förut. Jag fick de jämt som yngre, och såg person efter person gå igenom det. Mest min syster men också gamla vänner, främlingar, motståndare på matcher och nu; smartphone.
Jag var och drack i köket när hissen plingar till, äntligen hinner jag tänka trots att hon bara varit borta några timmar. Det är inte förs jag kommer ut ur köket jag hör hennes snyftningar. Jag vill ropa hennes namn men får inte fram ett ord.
Hon faller ned på knä sekunden jag lägger ögonen på henne, jag tror allt bara svämma över. För hon reagerar knappt när jag kastar mig ned hos henne. Av en ren impuls och vana slår jag armarna om henne. Hoppas att jag kanske kan hålla ihop hennes krossade delar.
"Schhh," mumlar jag medan jag trycker hennes huvud emot min bröstkorg i en smekning över hennes hår. "Schhh, smartphone, andas.. lugnt och fint"
Jag blir tvungen att tillägga lugnt och fint eftersom hennes andning nu är som när en 19-årig gamer, som bott i sitt rum hela livet, tvingas ut att springa 2 mil.
Att trycka en kudde emot hennes ansikte skulle få henne att andas bättre. Sen ska jag väl inte göra det för det men ändå..
Träffade hon Logan? Var det vad hon var iväg och gjorde? Eller vad tusan har hänt? Vem är det egentligen jag ska besöka?
"Smartphone," mumlar jag igen och trycker henne hårdare emot mig. "När jag var 3 år gammal rymde jag till grannen. Jag smet ut genom fönstret för de hade skaffat en hund. Jag var helt kär i den lilla staffevalpen som hette Nova. Vad jag inte tänkte på när jag gick med raska, bestämda steg över gräsmattan är att de aldrig brukar ta upp Novas skit i trädgården. Utan att titta halkar jag i en skithög, bara för att trilla med ansiktet i en annan. Jag grät så en annan granne ringde ambulansen för att hon trodde det var blod i ansiktet på mig och ingen kom till min räddning. I panik sprang hon ut till mig och eftersom jag var förblindad, ledsen och ensam säger jag att jag inte vet vart jag bor. Visst tror man inte det kan bli sämre än jag redan hade det? Vänta bara; precis när grannen fått ringa tillbaks till ambulansen som är påväg kommer äntligen mamma ut för att möta sin bajs-täckta unge stor gråtandes. Hon tyckte jag var så mysig att jag inte ens fick komma in i huset, så hon spola av mig med vattenslangen och jag trillar ännu en gång innan hon tillslut får bära in mig och sätta mig i badkaret"
Vid detta laget andas hon nästan helt normalt. Tårarna rinner fortfarande men hennes hulkningar har slutat helt. Det är inte förs nu jag kan andas och slappna av heller.
"Är historien sann?" Jag uppfattar knappt meningen men jag förstod att hon skulle fråga ändå.
"Nej," svarar jag och ler. "Nog älskade jag grannens valp men historien var bara för att lugna dig"
Tystnaden lägger sig över oss och jag andas ut. Jag vet ännu inte om jag vågar fråga, därför håller jag tyst trots att jag kräver svar på frågan vad tusan som hänt.
"Tack," mumlar hon emot mitt bröst.
Jag rör vid hennes hår igen. "Anytime smartphone"

Jag fick inte ens den kvällen reda på vad som egentligen hände. Men det spelade ingen roll.
Inte heller hennes mardröm.
Jag skulle trösta henne även om det bara var en nyckelpiga som kissat på henne. Jag om någon vet hur det är när allt blir för mycket. Jag hade ingen där för mig då, men smartphone har åtminstone mig. Jag hoppas att det duger.

-

Förlåt för att kapitlet inte ville komma ut tidigare, jädrans app känner jag bara Hahah;)

Hur mår ni, fina ni? <3333
Jag har 2018 behövt säga hejdå till två av mina då fem djur, så måendet sviker en var och varannan dag men jag hoppas att jag kan få må bra snart...

Tack för att just du läser, röstar och/eller kommenterar! Ni är fantastiska och en av de största anledningarna till att jag orkar leva det här oturslivet <333333

Dagens pepptalk kommer här;
"Life is worth living, so live another day
I ain't perfect, won't deny
My reputation's on the line
So I'm working on a better me"

PUSSSSSSS