Jealous of him

[29]

• Fredag, den 28 oktober •

Colton's perspektiv -

"Chips, popcorn eller choklad?" Ropar jag ifrån köket. Bara för att se reaktionen kikar jag runt hörnet. Som väntat, sitter smartphone där med höjda ögonbryn och en halvt uttråkad halvt irriterad blick. Jag råkar skratta till. "Chilla, skoja bara. Självklart har jag fixat allt ihop"
Hon slänger snabbt en slängkyss medan hon återvänder till bläddringen på Netflix. "Du har typ bara dåliga filmer på Netflix"
När jag ställt ned allt onyttigt framför oss kikar jag över hennes axel. "Det där är Netflix's innehåll på första sidan?!"
Hon tvingas titta en gång till innan hon svarar; "ursäkta mig, då har väl Netflix dåliga filmer"
Jag ler och tar datorn ifrån henne. "Eller så kanske du bara är dålig på att leta"
Hon rycker på axlarna innan hon vräker i sig en näve popcorn.
"Wow," skrattar jag till och ser över min syn. "Påminn mig att inte se bio med dig"
Hon himlar med ögonen medan ler stort med munnen full.
"Hur kan du fortfarande vara vacker?" Fortsätter jag. "Seriöst Smartphone, du den enda människan i världen som har de finaste leendet trots öppen mun som är fylld med popcorn"
"Ha-ha," muttrar hon med en knuff.
"Att du inte vet om det själv gör dig ännu vackrare," säger jag med samma roade leende som innan. Jag älskar att få henne urbalans.
"Ibland undrar jag om du glömmer att det är mig du pratar med," svarar hon och tar ännu en näve med popcorn. Därför tvingas hon fortsätta med full mun; "jag menar, visst är jag snygg. I mean, look at me"
Jag förstod självklart att hon skoja men jag ser ändå på henne nyfiket. Det där kolsvarta håret som är till hennes svank vid det här laget. Det där bruna, vackra ögonen som himlas med alldeles för mycket. Det där läpparna som alltid är blanka, och kyssvänliga. Att hon attraherar mig trots att hon har mjukiskläder och munnen full med popcorn är ett under. Det är bara ett bevis på att hon är bra jäkla speciell.
"Men," fortsätter hon medan jag helt glömt att vi pratade. "Både du och jag vet att dina försök aldrig kommer lyckas"
Jag höjer ögonbrynen medan jag ser, lika nyfiket som alltid, på henne. "Försök till vadå?"
"Försök till att få mig i säng"
"Alltså," börjar jag roat. "Jag minns minsann att jag redan lyckats med det"
Hon himlar med ögonen åt mig medan ännu en näve med popcorn trycks i hennes mun. "Well, för annat än titta film eller sova"
"Oroa dig inte, Smartphone," svarar jag medan jag sätter på play. "Jag förväntar mig ingenting annat"
Även om det faktiskt är okej att drömma om det någon gång ibland.

När tre filmer plöjts igenom är klockan natt, och smartphone är allt annat än trött.
Ibland undrar jag om jag delat med mig av min energi eller om jag hittat min match. "Tagga ned"
Hon tittar upp irriterat på mig när jag skrattar fram orden. Hon som hoppar i sängen med munnen fylld med choklad. "Vadå?"
Jag ler. "Jag skojade, hoppa på lilleskutt"
"Lilleskutt?" Utbrister hon och öppnar chockat och sårat munnen. "Ursäkta mig? Skulle gärna vilja se dig hoppa högre! Huh? Jag utmanar dig!"
Jag biter mig i läppen åt hennes skojiga försök att trigga igång mig. Jag önskar jag kunde säga att hon inte lyckades men... det vore en lögn nu när jag hoppar där med henne i sängen hon snart ska sova i. Hon skrattar så högt och okontrollerat när jag hoppar högt och landar med ryggen i sängen med ett leende, att hon påminner om ett charmigt litet barn. Och det är nog vad vi är för tillfället också. Övertrötta, galna ungar som tävlar vem som kan hoppa högst i sängen sekunden vi lämnas ensamma.
Med en duns faller hon ned bredvid mig. Jag ler emot henne när hon andas tungt tätt intill mig. "Är du okej?"
Snabbt möter hon min blick. "Yes, själv?"
Jag nickar. "Vill du prata om det?"
"Vadå?"
Jag försöker så gott jag kan att inte låta som en stalker när jag säger; "din hand började skaka för några sekunder sedan och din andra hand letar hejvilt efter halsbandet som du inte har på dig"
Hennes både händer faller handlöst ned bredvid henne medan hon letar efter sina ord. "Jag bara.."
"Schhh," mumlar jag när jag märker att den meningen förmodligen aldrig kommer bli avslutad.
Utan att riktigt tänka över vad jag gör så fattar min hand tag om hennes och flätar samman våra fingrar.
Hennes blick möter min en sekund för att sedan se ned på våra händer och sedan sluta ögonen.
"Hur är det att ha ADHD?" Undrar hon medan hennes hand kramar min tillbaks.
Jag både ler och rynkar pannan åt frågan. "Det är rätt svårt att förklara när allt är annorlunda emot vad ni andra lever med"
"Kan du försöka?"
"Ehm," börjar jag som ett stort frågetecken innan orden bara rullar ur mig; "Min hjärna går jämt. Att sova är inte vila för mig. Det känns som att inget tröttar ut mig samtidigt som alla tankar får en sömnigare än en 8 veckors valp. Det är liksom ingen logik alls i hur ADHD funkar. Jag har alltid haft svårt för allting. Koncentrera mig, förklara mig, bete mig, passa in. I alla mina år har det känts som att jag vore en Alien jämfört med alla andra. Min ilska har varit mitt största problem, bara en blick åt mitt håll fick mig att starta slagsmål. Hela min uppväxt har jag varit en sån där jobbig kille som alltid förstört för hela klassen. Jag har aldrig suttit still, jag hade spring i benen tjugofyra timmar om dygnet. Det är inte förs nu jag insett att det inte funkar att bete sig hur som helst. När jag började med mina matcher fick jag ut all ilska men min koncentration var -79,5. Så jag fick börja tvinga mig själv att vara mer uppmärksam. Märka de där små sakerna som gör mig till den bra motståndaren jag är idag. Jag brukar förklara min fokus och koncentration som att någon lägger fram ett vitt papper med ett ord på, på bordet framför mig. I ett rum som 20 andra sitter i och är full möblerat. När jag sedan får frågan vad jag ser, kommer jag svara allt innan ordet på pappret rabblats upp, trots att jag titta rakt på pappret. För min hjärna tar in allting, utan att spara det där uppe. Jag kan inte sitta i ett fullt klassrum utan att ha lurar i och lugn och ro runt mig för att kunna ens läsa en mening i boken.
Även fast jag vill lyssna på vad folk säger till mig, har mitt huvud oftast tänkt tusen tankar och de har stuckit åt varsitt håll innan personen ens sagt sitt andra ord. Min hjärna kan alltså inte hålla en röd tråd igenom någonting.
I skolan behöver jag tillexempel läsa en mening 20 gånger innan den stannar kvar i huvudet. Trots detta, är jag otroligt uppmärksam och koncentrerad i ringen. Oftast, iallafall.
De senaste åren har jag inte hjälpt mig själv överleva med ADHD, tvärtom, jag dämpar den och hoppas att rummet i huvudet jag stängt in de i inte ska explodera för snabbt.
Mina humörsvängningar är dessutom värre än dina, Smartphone, och då är det illa"
Hon skrattar till men tystnar för att låta mig fortsätta.
"Min ADHD är inte min superkraft eller min bästa vän, iallafall inte ofta. Den förstör både mitt liv och mitt huvud. Jag blir på riktigt chockad om jag någon vacker dag går ur skolan utan att bli utkickad. Jag är till och med chockad att jag inte blivit det redan. Jag är nämligen ett jävla pain in the ass. Min allra favoritsyssla efter mobilen på lektionerna är att ha mina omtyckta trumuppträdanden live. Pennor, mobilen, fötterna, händerna, böcker, andras huvuden, allt funkar att trumma med. En av tankarna som spinner iväg under ett uppträdande är alltid när jag ska börja ta betalt. Hur många som helst pratar ju om mitt trummande så jag tänker att det skulle-"
"Positivt eller negativt?"
"Nu ska vi inte vara-" sådana, smartphone, avslutar jag i huvudet när hon avbryter mig.
"Positivt eller negativt?" Driver hon på och ser faktiskt upp på mig.
Jag rullar ögonen åt henne med en suck. "Jag kan väl erkänna att det inte alltid är glada miner, speciellt inte när jag lånar någons huvud att trumma med"
Hon skakar på huvudet med ett roat leende medan hon säger; "fortsätt"
Jag ler roat tillbaks men fortsätter på gamla ämnet med blicken på henne; "Jag har inget tålamod heller, men får bita mig i tungan för att inte vara otrevlig, så-"
"Inte vara otrevlig?!" Utbrister hon medan hennes ögon öppnas igen för att se på mig. "Skojar du?!"
När jag ännu en gång får rulla ögonen åt henne skrattar hon. "För all del, fortsätt men snälla håll dig till verkligheten"
Jag ignorerar både hennes sista mening och hennes blinkning med ögat. (Som jag för övrigt tog som flörtande)
"Som sagt; tålamod, koncentrationen och ilskan är ju åt helvete. Och så har vi ju rastlösheten som trummandet beror på. Jag kunde tillexempel inte titta på film eller serie förut utan att syssla med något samtidigt. Ibland städade jag, kolla på mobilen eller beställde grejer samtidigt bara för att kunna vara i samma rum. Nu får jag stänga inne rastlösheten och sitta där och försöka hålla fokus på filmen trots myrorna i byxorna.
En grej till som jag fått av min ADHD är mitt batteri. Jag brukar kalla mitt mående för batteri, jag har nämligen humörsvängningar som inte kan förklaras på annat sätt än att batteriet tog slut för den stunden. Det som är jobbigt med mitt huvud är att de aldrig vilar så att ta en paus eller sova en stund laddar inget jäkla batteri här inte. Det enda som laddar det är att hänga på tråkiga lektioner och inte lyssna för fem öre"
Hon ler där hon ligger bredvid mig med slutna ögon. "Att ha dig som elev måste vara drömmen"
"Jag vet!" Utbrister jag trots att jag fattade hennes ironi. "Det är vad jag säger också! Iallafall, jag kan vara överlycklig ena sekunden och sekunden efter leta efter ett rep att hänga mig. Det låter brutalt, men det är såna känslor jag har. Jag är liksom aldrig lagom. Antingen är jag för mycket, eller för lite. Antingen för glad eller för nere. Antingen för taggad eller för omotiverad. Aldrig något mittemellan som ni andra kan vara. Att ha ADHD suger verkligen, jag kan räkna på mina två händer hur många gånger jag uppskattar den. Kort sagt; ADHD'n gör bara livet jävligt mycket svårare än vad de borde vara"
Smartphone är tyst fortfarande, för en sekund undrar jag om hon somnat. Jag hade förstått henne isåfall.
"Även fast du förklarar, så kan jag ändå inte förstå dig helt," svarar hon tillslut. "Jag förstår dig bättre, men inte helt"
Jag fnyser. "Inte ens jag förstår mig"
"Gör din ADHD det svårare för dig att komma någon nära?" Undrar hon fortfarande med slutna ögon.
"Jag ligger här i sängen hand i hand med dig, inte sant?" Svarar jag och fortsätter; "Fast i och för sig, är ju du speciell"
Hon öppnar ögonen, blinkar och vrider långsamt huvudet och blicken emot mig. "Jag förstår fortfarande inte varför jag är så speciell"
"Det, smartphone," svarar jag med ett leende. "Är ett mysterium för dig att lösa"
"Eller så kan du bara säga-"
"Ett mysterium, smartphone, mysterium!"
Hon himlar med ögonen och riktar blicken i taket. "Jag tror du aldrig varit så här ärlig och öppen om dig själv som ikväll"
Jag hade velat låta min blick vara kvar på henne som den varit hela kvällen men jag tvingar den att möta taket som hennes blick också är i. "Det måste vara fullmånen som får mig galen"
"Det är inte ens fullmåne," svarar hon och i ögonvrån ser jag att hon kastar en blick på mig. "Börjar Colton West mjukna upp sig för lille Smartphonen?"
Jag ler. "Kanske det, smartphone, kanske det"
"Fortfarande inte ett fan av smeknamnet dock"
Mitt redan roade leende växer. "Smartphonen mjuknar upp sig för den farliga, olagliga boxningsmaskinen också. Nu kallar till och med du dig själv det ogillade smeknamnet"
Hon himlar med ögonvrån och mitt leende växer till max. "Kan hända att jag tycker om dig så mycket att det börjar bli okej"
"Eller Smartphone, så är jag bara jävligt bra på att ge smeknamn"
"Nope, ändrar mig," säger hon med en suck. "Du är nog bara jävligt envis och ett allmänt pain in the ass så jag tillslut fått gå med på smeknamnet"
Jag kramar hennes hand som svar. "Jag tycker om dig också, Smartphone"
Utan att släppa min hand vrider hon sig emot mig och lägger sig på sidan för se på mig. "Kan du stanna kvar tills jag somnat?"
Jag nickar. "Självklart. Godnatt, Smartphone"
"Godnatt, Colton"

-

Hej min lovies<333
Jag vet inte ens vart jag ska börja.. kanske med att be om ursäkt för mitt dåliga uppdaterade. Jag tycker vi känner varandra bra nog att jag kan förklara varför för er, precis som ni tvingas lida igenom mina babbel till meddelanden. Vänskap guys, det är vänskap det!

För två veckor sedan gick min nära vän, morbrors sambo & mina kusiners mamma bort i förlossningen för deras minsta. Min morbror förlorade sitt livs kärlek, deras två döttrar förlorade sin mamma vid endast 4 år samt 2 veckor gamla & hennes familj förlorade sin högst älskade syster och dotter.
Det är så fruktansvärt att jag inte vet ut eller in.. hur man ska bete sig eller agera.. vad man ska säga eller göra.. jag vet ingenting just nu och tycker livet är så fruktansvärt jävla orättvist och hemskt.. jag tappade bokstavligen all förståelse och respekt för de högre makterna...
usch, kan inte ens skriva detta för er ju... Mitt hjärta går sönder!! Så.. snälla älsklingar, kan ni ha lite förståelse för att jag kommer vara seg framöver? Jag behöver det just nu även om jag är tacksammast i världen för er och mår så mycket bättre av att skriva & uppdatera.. <3333 jag behöver bara finna lite ork & inspiration för skrivandet igen.. för att inte tala om tid när jag spenderar all min tid hos min morbror med barnen..
så.. välkomna Elsa till världen hörni, och skänk er vänligaste tanke till finaste människan och mamman i världen som jag är övertygad är med oss ändå.. fina ängel, vila i frid... <3333 dina 32 år på jorden var inte tillräckligt och du fattas oss!

Dagens pepptalk;

"Life is short, my love, so live everyday like it were your last"

Rakt ifrån mitt hjärta med inspiration ifrån andra quotes men det stämde så bra idag.. <333

PUSS!!!!! I love u guys, minns det tillsammans med att ni är aldrig ensamma, jag finns alltid här och ni är viktigast i världen <33333