Jealous of him

[24]

• söndag, den 23 oktober •

Colton's perspektiv -

Smartphone är iväg redan trots att klockan inte ens är slagen 12. Jag saknar hennes sällskap. Ja, redan, hon har trots allt varit borta i 57 minuter. Nej, jag räknar inte. Jag är bara jäkligt observant.
Det är inte ofta jag har sällskap som inte innehåller en naken tjej i min säng. Eller soffan. Eller duschen. Eller balkongen. Eller vart som helst.
Jag tycker om det. Smartphones sällskap alltså, allt känns så avslappnat med henne och det känns som att jag kan vara Colton. Och inte Colton West, boxaren som klättrar sig upp mot toppen. Trots det älskar jag att ha henne i publiken för Colton West också. Jag älskar att hon är där och ser mig göra de jag älskar mest i hela världen. Jag älskar att ha henne hejande på mig och få de olika blickarna. Inte bara den stolta, glada och uppe-i-varv-blicken efter matchen utan också den där oroliga, spända och nyfikna blicken innan jag går in i ringen. Det känns på något sätt som att hon också gillar att vara där. Jag är nästan säker på att det är för att hon ser min nakna sanning i ringen. Ser vem jag är på riktigt. Iallafall så känner jag mig så. Naken i en akvarietank med henne som publik. Jag klagar inte, men det finns heller inte en chans på kartan att hon någonsin kommer få reda allt om mig. Och jag har en känsla av att jag inte kommer det om henne heller.

Jag var 7 när jag började laga mat. Min mormor älskade att laga mat och varje dag stod vi där i köket. När hon senare strax efter min 13 årsdag gick bort fortsatte jag för att hedra hennes minne. Varje gång jag står i köket är det som att hon är med mig. Ingen kan laga godare och vackrare mat än vad mommo gjorde, men med hennes recept är man nära.
Nu när jag står i mitt kök med stekpannan på spisen och potatisgratängen i ungen är hon i mina tankar. Hon hade mördat mig om hon varit här nu, för på något sätt hade hon fått reda på mina olagliga matcher trots att jag försökt smyga omkring med det. Men mest av allt hade hon mördat mig för att använt recept till potatisgratängen när hon hatar det. 'Man ska följa sina smaklökar'.
Det är förmodligen av mommo jag fått mitt 6:de sinne. Hon visste också allting innan själva personen ens visste det. Det var bara att min pappa förbättrade de med åren.
Varför jag tänker på det nu har jag inget svar på. Förmodligen för att fördriva tiden. Klockan är snart halv två och jag börjar bli rastlös. Maten är alldeles strax klar och jag vill bara ha hem Smartphone nu.
Signal efter signal går fram och oron börjat smida sig. Är hon ens på sjukhuset? Stanna hon på vägen hem? Stannade hon hos honom?
Tillslut blir jag klickad och jag mördar henne i huvudet.
Med ett högt (urjobbigt) pling är hissen uppe och öppnas.
"Chilla Colton!" Utbrister hon och kommer sen in i köket med näsan i vädret. "Fytusan va gott det luktar"
Kan man återuppliva någon i huvudet? Jag skulle nämligen behöva de.
Jag ler och ser på hennes hand med mobilen i. "Du är dålig på att svara i den där jäkeln"
Hon fnyser till. "Jag var ju i hissen!"
Jag himlar med ögonen. "Okej då"
Det blir hennes tur att himla med ögonen medan hon lägger mobilen på köksön. "Har du dukat någonstans?"
"Inte än," svarar jag och vänder på de bacon-inlindade biffarna i stekpannan.
På en sekund är hon vid mig och sträcker för att nå tallrikarna. Varför jag inte duka undrar jag sekunden jag ser henne sträcka sig så högt hon kan.
I vanliga fall hade jag frågat om hon behövde hjälp i en retsam ton. Men idag kräver jag sällskapet, Närheten och ärligt talat; henne. Därför sätter jag händerna på hennes höfter och lyfter henne de 10 cm som fattades.
"Tack," skrattar hon med en blick på mig. "Jag ville inte börja klättra och trilla i stekpannan"
Jag ler av bara tanken, även om det inte alls vore roligt att se. "Varsågod"
Vore detta en romantisk bok eller film skulle jag tänkt på hur mycket händerna bränner och kräver hennes beröring igen. Men precis som tusen gånger annars; de vore för intimt och.. ja, romantiskt. Jag sysslar inte med romantik, ni om några vet det.
"Vet du vem jag stötte på, på stan?" Undrar hon och dukar fram på köksön.
Jag ser på henne med höjda ögonbryn. "Ehm, nej?"
Hon höjer på ögonbrynen hon med. "Vadå 'Ehm, nej?', du skulle gissa"
"Då säger man "gissa vem jag stötte på, på stan'"
Hon ger mig världens mest uttråkade blick medan hon fortsätter; "Rain!"
Jag himlar med ögonen. "Som att jag skulle gissat på henne"
"Varför inte?"
"Hon stöter man på överallt, det är ju inget att gissa"
Hon himlar igen på ögonen och jag hinner undra om det är allt hon kan göra.
Sen fortsätter hon leendes. "Hon berätta hur mycket du tjäna på senaste matchen, plötsligt blev du väldigt snygg då"
Jag skrattar till. "Jaså? Inte förs nu?"
"Nah," svarar hon retsamt. "Vinner du alltid så mycket?"
"Oftast mer," svarar jag långsamt. "Men eftersom jag var så.. distraherad sist så drogs de av"
Det var inte meningen att ge henne skuldkänslor men jag ser att de blev så ändå. Därför fortsätter jag snabbt; "Men det är rätt ofta jag har huvudet någon annanstans"
En lögn.
"Lögn," säger hon och skakar på huvudet. "En urusel också"
Jag rynkar pannan. "Faktiskt inte"
Faktiskt så ja.
Hon är tyst en stund för att sedan byta ämne. "Hon sa att nästa match avgör om du stannar på tredje plats eller flyttas upp till andra"
"Wow!" Utbrister jag glatt. "Du kom ihåg vilken plats!"
"Tro mig, jag fick mumla det för mig själv hela vägen hit för att komma ihåg," skämtar hon och öppnar kylskåpet för att leta efter något att dricka.
"Jag köpte multi imorse," säger jag till henne medan jag drar stekpannan åt sidan.
"Gjorde du?!" Utbrister hon glatt och börjar leta som en galning. Efter några sekunder tar hon fram paketet med multivitamindryck och slänger en slängkyss åt mitt håll. "Thank you!"
Jag får bita mig i tungan för att inte kasta ur mig att jag faktiskt förtjäna en riktig kyss. Inte värt att bråka nu, inte när hon äntligen är hemma.