Jealous of him

[11]

• Onsdag, den 12 oktober •

Celine's perspektiv -

Colton följer mig hela vägen till Will's rum. Tillslut ställer han frågan jag inte hört på ett tag.
"Så," börjar han och ser rakt på mig. "Vem är han? Logan?"
Om de inte vore så att jag hört denna fråga tidigare hade jag inte förstått vad han mena. Men istället möter jag hans blick medan jag svarar;
"Logan är världens underbaraste pojkvän, varför undrar du det?"
Istället för att svara, ler han och säger hejdå och fortsätter ned för korridoren. Hela vägen hit skämta och prata vi på som vanligt. Men så fort vi gick över tröskeln på sjukhuset ändrades stämningen helt. Och jag börjar bli nyfiken på vad tusan han gör här.
Vem besöker han?

Will reagerar som vanligt inte när jag öppnar dörren. Istället är jag tyst tills jag sätter mig på stolen och tar hans hand.
"Förlåt för sist," säger jag skamset. "Hur mår du?"
Han ser kort på mig. Jag ler. "Hej Will," fortsätter jag och kysser hans panna. "Kan jag få babbla på nu?"
När han ser på mig igen innan blicken är tillbaks på fönstret - börjar jag babbla innan han märker det.
Jag berättar om mina sömnproblem, Logan, kvarsittningen och mitt vad, jag berättar till och med om Colton. Jag berättar hur jag tänkt på mamma och pappa, och hur jag saknar Spanien och alla knaserier vi hitta på.
Jag går in på att Colton har match på fredag, om jag ska berätta för Logan eller inte. Och om vadet, att jag är säker på att Colton vinner det lätt. Tiden flyger iväg och jag börjar själv känna mig trött. Men jag är alldeles för i gång i tankarna nu.
Jag vet med lätthet att Colton kommer vinna. Och faktiskt så är jag inte orolig över det ett dugg. Jag kan bli hans vän. Det är bevisat nu. Jag tål honom, och han verkar orka med mig. Och hans stalker-tekniker (trots att de är på gott och ont) är ganska bra att ha och göra med. Det här när han fort märker om det är något och han läser av fort vad han får fråga och prata om. Tack och lov för det. Jag hade aldrig klarat av honom ifall han fråga dygnet runt varför jag är på sjukhuset, vad som hände innan jag flytta hit och varför han aldrig får skjutsa mig.
Kanske frågar han inte för att jag inte frågar honom. Frågar honom vem han egentligen är, Vad han gör här och varför han egentligen boxas.
Trots att han säger att jag känner honom vet han själv att det inte är sant. Nog för att han berättar om sig själv; när han fyller år, att han älskar att åka bil, hatar nästintill alla på skolan (lärare som elever), att han älskar att läsa av folk och att han är världens mest lätt distraherade människa. Så vet jag fortfarande inget om vem han är.
Colton är ett sånt mysterium och jag undrar om någon någonsin kommer förstå sig på honom, och det inkluderar honom själv. Ärligt talat verkar han ibland inte själv förstå varför han gör som han gör. Och det har inte bara med att göra att han har Adhd och är väldigt impulsiv. Han läser av alla på en sekund, men behöver mer än en spegel för att läsa av sig själv. Ibland blir han lika överraskad över vad han säger som jag blir. Nog för att det är spännande, undrar jag varför han egentligen inte lärt känna sig själv. Jag har ju min teori att Colton inte existerar än, att han själv inte vet vem han är. Men ibland känns de som att han bara är vilse. Vilse i sig själv och livet. Självklart blir jag mer än nyfiken över att jag kanske en dag får reda på mysteriet om Colton. Men det känns som att de behövs en hel del tid, tålamod och frågor för att få de svaren som behövs.

Will har lagt sig ned och jag har kört ned sängen lite för att han ska kunna somna. Inte för att jag tror han somnar innan jag går, men jag vill att han iallafall ska ha alternativet. 
Läkare har kommit och gått. Gett honom mer dropp och sprutor. Som vanligt reagerar han inte ens. Inte ens när nålar sticks här och där.
Varje gång han inte reagerar när de sticker nålar, eller kört in honom till operation - känns det som mitt hjärta ska gå sönder. Han är så.. förstörd. En unge ska få choklad efter stick, och ett gosedjur efter operation men jag hade vid detta laget varit pank då. Och han reagerar inte ens längre, och vill heller inte att jag ska.
Jag önskar att han kunde vara en vanlig unge och stolt visat sitt plåster och behöva hålla min hand vid sprutor. Eller att han är nervös inför operation och vill ha all uppmärksamhet efter. Men det gör han inte. Inte något av det.
Han är inte en vanlig unge.
Han är speciell.
Han är min alldeles egna speciella Will.