Jealous of him

[16]

• Måndag, den 17 oktober •

Celine's perspektiv -

Måndag morgon kan jag knappt inte ens ta mig till toan. Värken sprider sig ned på låren och jag vill egentligen slå ned Logan. Trots att jag vet att det är mitt fel. Jag behövde gottgöra honom, och fortsätta med det med.
Trots detta åker solblekta blåa jeans och en stickad grå tröja på kroppen. Jag vet att det är självklart, men mina älskade favorit sneakers åker på fötterna de med.
Ute i hallen står Logan redo och klar, trots att han vet att jag inte hunnit äta frukost. Men han beslöt sig för att vänta ändå. Jag vet, jag är lika förvånade som ni.
Jag sliter åt mig ett äpple samtidigt som jag försöker knyta skorna. Logan ser stressat på mig och jag ångrar en sekund att jag inte bad honom åka själv.
Men jag tror att vårt förhållande behöver den här promenaden. Nog för att det varit bra denna helgen, men jag blir ofta orolig över hur vi glider ifrån varandra mer och mer sedan jag och Will flyttade. Tar förresten tillbaks det där, att säga orolig är en underdrift. Jag är så livrädd man kan bli.
Hur skulle jag kunna överleva utan honom? Vad skulle jag göra utan världens underbaraste pojkvän, Logan?
Efter vad som känns som två sekunder senare för mig, och två år senare för Logan - drar jag äntligen på mig min militär-gröna skinnjacka.
Även fast Logan har hörlurarna i öronen låter han mig ta hans hand glatt och ta sällskap till skolan.
Vad jag saknat det. Han och jag hand i hand.

Senare när första lektionen är klar kysser jag Logan hejdå. Vilket var jobbigare än vad jag trodde.
"Gå inte," mumlar jag och kysser honom igen. "Gå inte"
"Jag måste," svarar han och drar sig undan. "Som jag sagt tusen gånger innan; mina möten är lika-"
"Viktiga som mina besök hos Will," avslutar jag trött. "Jag vet att du sagt det.."
Han ler kort. "Älskar dig"
"Älskar dig med," svarar jag och kysser hans läppar en sista gång innan jag låter blicken åka tillbaks till mitt skåp.
"Tuff dag?" Undrar Selena bredvid mig leendes. "Skit samma, ge mig en kram! Jag har saknat dig!"
Jag skrattar. "Jag har saknat dig också"
När hennes armar hårt kramar om mig känns det ännu en gång som att mina trasiga delar hålls ihop för en endaste sekund. Men det känns så skönt.
"Så," säger hon allvarligt. "Hur är läget?"
Jag ler. "Bra, själv då?"
"Jodå," svarar hon och drar armen om mig. "Allt är faktiskt helt okej"
"Följer du mig till min lektion?" Frågar jag henne och försöker ignorera blickarna på oss i korridoren.
"Självklart," svarar hon och stirrar sedan på en kille som följt oss med blicken från stunden vi lämnade mitt skåp. "Är de något fel på dina ögon eller varför stirrar du som en uggla?"
Jag råkar till och med skratta till. "Selena.." mumlar jag tyst fortfarande smått skrattande. "Herregud. Låt ungen stirra lite"
Hon himlar med ögonen. "Du är som huvudkaraktären i alla böcker. Jag är den enda som faktiskt livar upp det lite runt oss, om inte någon av oss sagt till ungen kanske hans blick fastnat så"
Jag skakar roat på huvudet. "Du är bra konstig"
"Bra det," svarar hon och knuffar till mig. "Vi matchar då"

Logan äter lunch med mig idag, han pratar på glatt och kysser mig till och med ibland. Och jag kommer på mig själv att tycka att allt är så perfekt.
Speciellt eftersom jag bara 1 lektion senare sitter på stolen väntandes på att Colton ska komma.
Hemska kvarsittning, som faktiskt i mitt fall är underbar. Detta är min sista kvarsittning och jag kommer ärligt talat sakna Colton's jobbiga ansikte. Jag vet faktiskt inte om jag kommer se honom mycket mer än i korridorerna, gemensamma lektionerna eller när han springer in i mig överallt.
Han är ju rätt bra ändå, den där idioten.

Colton's perspektiv -

Det där långa kolsvarta, lockade håret möter mitt synfält och jag ler svagt. Hon ser upp på mig med ett leende, och skakar på huvudet när hon retsamt säger; "Jag trodde du skulle missa vår älskade sista kvarsittning ihop"
"Inte för allt i världen," svarar jag lika retsamt. "Hur är Läget smartphone?"
"Jag kommer få leva med det där resten av mitt liv, eller hur?" Undrar hon med en suck.
Med ett lika retsamt leende som förut ser jag på henne. "Japp"
"Men," fortsätter hon leendes. "Jag mår faktiskt bra, du?"
Jag rycker på axlarna. "Spelar det någon roll? Det är vår sista kvarsittning. Den är sämst vad vi än gör"
"Sämst?" Undrar hon och tar dramatiskt handen på bröstet. "Sämst?! Vad säger du?!"
Jag ler inte ens längre. "Jag gillar våra kvarsittningar. Jag kommer få oss både två i trubbel så vi kan spendera de kommande 7 åren i dessa stolar"
Hon skakar trött på huvudet. "Gör du det så hinner jag mörda dig innan våra 7 år är slut"
"Varför tror du jag bara sa 7 år?" Undrar jag med den vanliga lekfulla knuffen.
Hennes mörka, bruna ögon möter mina, och riktigt strålar av glädje. Jag gillar det där långa ögonfransarna som inte viftas överdrivet med. Jag gillar det där naturliga fylliga läpparna, som med handen på hjärtat är så kyssvänliga. Jag gillar det där svarta ögonbrynen som ett i taget höjs vid de rätta tillfällena. Trots att hon inte ens behöver se på smink, så finner jag mig i att attraheras något enormt av hennes sminkade ansikte. Det stör mig ännu mer att jag ens tänker dessa tankarna. Att Celine är snygg, Celine som både har pojkvän och är min vän. Men jag gillar utmaningar, förresten inte gillar, jag älskar utmaningar. Då förstår ni hur lockande den där varelsen är. Jag dras till henne som en magnet. Och även fast det är solklart så säger jag det ändå; jag finner mig i hennes sällskap. Det är inte många som lyckas med det, men självklart ska Celine Jonas lyckas med det. Jag menar, är det någon som lyckas få mig att trivas i deras sällskap påklädd är det ju absolut Smartphone. Det om något är solklart.
Jag lyssnar noga när hon berättar om pojkvännen, hennes helg och vad veckan innehåller. Till och med efter att Stefan kommit fortsätter hon viska och ibland skratta till. Stefan som fått både bok och film orkar inte ens titta upp när Celine's skratt möter klassrummets tystnad.
Jag skulle kunna lyssna i 7 timmar till på hennes röst och skratt. Men efter två timmar, är det ändå dags att strax säga hejdå.
Trots att hon förlorade vaden och blev min vän - tror jag detta är slutet på iallafall vårt umgänge. Jag tror faktiskt jag kommer sakna det litegrann.
"Ännu ett vad som du förlora, Smartphone," säger jag roat med blicken på hennes skåp hon öppnar. "Det är nästan så man tror att du gillar att förlora?"
"Ha-ha," muttrar hon skakades på huvudet. "Jag är alltså fast i din lägenhet i en hel helg"
"Inte bara det," säger jag lika roat. "Denna helgen!"
Hon smäller till mig med en bok medan hon rotar vidare. "Låter du glad en gång till mördar jag dig"
Jag skrattar till, och backar när hon svingar boken ännu en gång. "Jag måste verkligen lära dig slåss"
Hon ser tveksamt på mig. "Jag är emot våld"
"Jag med," svarar jag och Nu är det hennes tur att gapskratta. Jag ler, och fortsätter; "Vadå?"
Hon skakar på huvudet igen för säkert sjuttioelfte gången. "Du är bara så jädrans rolig ibland, vet du det?"
Jag höjer ögonbrynen. "Får jag spela in dig säga det igen?"
"Nejdu!" Svarar hon roat. "Det var den sista gången jag sa det, så hoppas du hörde varenda ord för första och enda gången"
"Hoppas du iallafall är taggad på helgen," säger jag medan jag börjar backa till utgången. "För även om du skulle böna och be medan du kysser mina fötter - skulle jag inte ens tänka tanken att låta dig slippa helgen med mig"
Hon himlar irriterat med ögonen. "Bra att veta"
Jag ler retsamt. "Är du sur, smartphone?"
Med blicken framåt säger hon surt; "Jag trodde verkligen jag skulle vinna"
"Att tro får dig inte att vinna," säger jag leendes. "Även om man ska tro på-"
Om jag inte vore jag - skulle jag aldrig sett framför mig att Celine skulle försöka ge sig på mig. Att hon ens vågar gör henne så annorlunda emot varenda kotte på denna jord så jag chockas ännu en gång.
Men istället när hon ska försöka... ja vad tusan försöker hon ens med? Tackla mig? Smälla till mig? Hon måste vara bra korkad, mer än jag trodde alltså.
Men ja, istället för att lyckas med vad hon nu försökte göra så behöver jag bara slita tag i ena armen och istället vända oss mot väggen.
Det är till och med så att jag behöver andas tyngre när mina ögon möter hennes. Hennes ögon som ser upp på mig, förvånat efter att min kropp är tryckt mot henne. Samtidigt som hennes är tryckt mot väggen.
En av hennes kolsvarta, långa hårlockar har hamnat framför hennes ena öga men det vore alldeles för kärleksfullt att jag skulle dra undan den. Därför låter jag den vara, och ser ned till hennes läppar som format ett litet, litet o.
"Dumt försök," mumlar hon lågt.
Jag skrattar till. "You think? Vad fasen försökte du ens med? Jag måste verkligen gå dig på nerverna"
"You think?" Härmar hon och fortsätter. "Vill du släppa mig?"
"Jag funderar fortfarande," svarar jag lika roat. "Jag tänker över alla alternativ.. tänker.. tänker.. hmm-"
Nu är det hennes tur att le. "Jag tänker en dag skita i att jag är emot våld och faktiskt putta ned dig till..ehm-"
"4:de plats"
"Ligger du 3?!" Utbrister hon chockat. "Topp 3?"
"Av alla ungdomar," tillägger jag snabbt. "Men ja," eftersom hon blir knäpptyst och ser ut att fundera rejält behöver jag tillägga; "imponerad, smartphone?"
Hon himlar med ögonen samtidigt som den högra smilegropen visas. "Chockad, rättare sagt"
Det blir min tur att rulla mina ögon, för omväxlingens skull. "Och där blev de bestämt. Vi kommer stå så här i all framtid. Ganska mysigt, tycker du inte det?"
Om blickar från och med nu kunde döda, så hade hon helt klart redan begravt mig. Jag ser undan, med ett roat leende samtidigt som jag släpper henne. Eftersom jag ser bort kunde inte ens jag förutse att hon skulle smälla till mig. Nog för att det nog var det lösaste slaget jag tagit emot, så sticker det en aning i kinden efter hennes handflata. Men endast någon sekund.
"Ehm, aj?!" Utbrister jag överdrivet. "Bryr dig nog för att be om ursäkt?"
Hon ler oskyldigt. "Ledsen gubben, det var i det förflutna. Jag har valt att gå vidare från det"
"Ännu en gång Smartphone," ler jag lika road som alltid i hennes sällskap. "Om du bara vore singel"

Celine's perspektiv -

"Will," ler jag och kastar mig ned på stolen medan jag tar hans hand. "Jag har nyheter!"
Jag blir ärligt talat förvånad att ingen kommit in ännu, så som jag skriker borde vakterna varit här innan jag var.
"Lyssna nu okej?!" fortsätter jag lika ivrigt. "Redo? Du ska få komma hem en hel dag!"
Tur att jag är exalterad åt oss både eftersom han visar mindre än någonsin.
"En hel dag?!" Fortsätter jag ännu en gång. "Hör du mig ens? Det är ju fantastiskt! Du ska få komma hem till Logans lägenhet- vår lägenhet menar jag självklart. Vår lägenhet ska du få spendera en hel dag i! Äta Logans goda mat, måla fritt på dina väggar i rummet, försöka stå ut med mig, komma ut och bäst av allt - få lämna sjukhuset för en enda dag. Du får spendera en hel dag med mig och Logan!"
Will har vid detta laget valt att titta bort. Tycker han inte det är en bra idé?
Vill han inte hem?
"Will, gubben?" Undrar jag lågt. "Är allt okej?"
Han fortsätter titta bort med samma tomma blick och jag riktigt chockas över responsen.
"Vill du inte äta Logans mat?" Undrar jag frågande. "Min är ju knappast bättre"
Han varken nickar, skakar på huvudet eller ens ger mig en blick. Inte det alltså.
"Är du inte sugen på att måla på dina väggar?" Undrar jag med höjda förvånade ögonbryn. "Du måste inte. Jag bara tänkte.. du älskade ju att rita hejvilt på dina väggar hemma fast att du inte fick.. du kanske... ville det nu också.. eller.."
Fortfarande ingenting.
"Klarar du inte att stå ut med mig då?" Frågar jag lättsamt. "Jag vet att jag är jobbig, hjärtat, så jag tar inte precis illa upp"
Jag skattar till stelt, bara för att försöka få stunden en aningens bättre. Tror ni jag lyckades? Knappast.
Fortfarande inget.
"Vill du inte lämna sjukhuset?" Fortsätter jag snabbt. "För läkarna sa att du skulle klara det med rätt utrustning och en sköterska med dig hela tiden"
Inte det heller.
Då behöver jag ställa frågan jag inte ens ville fråga. "Will, hur är det med att spendera dagen med Logan då?"
För första gången på länge ser han rakt på mig, med känslor.
Det riktigt slår luften hur lungorna för mig. Och jag tappar orden helt.
Jag kan inte längre fråga vad det är som Colton gjort för att få han och Logan på så ond fot.
Frågan är egentligen; vad fasen är det Logan gjort för att både få Colton och Will ogilla honom?

-

Hey peeeeeeeps, hur är läget? <3

Trevlig fredag önskar jag och dagens pepptalk er!

"Everybody needs a little room to make mistakes
You don't have to be so perfect"

PUSSSSSSSS